Twisted Sister säger tack och hej – med en kopp kaffe
av
Twisted Sister
Festival Stage, Sweden Rock. Publik: Stor och svårbedömd. Måhända runt 25 000? Längd: En timme och 45 minuter. Bäst: ”The price”, som tillägnas bortgångne trummisen AJ Pero, är extra innerlig. Sämst: Presentationen av scenarbetarna må väl inte vara helt nödvändig. Frågor: Är det slut nu? På riktigt?
NORJE. Jag har sett många saker på scen på den här festivalen de senaste 15 åren.
Men nog aldrig ett band som tar en fikapaus på scen.
Och då är ju å andra sidan Twisted Sister inte som alla andra grupper.
Alla de som har sett dokumentären ”We are Twisted fucking Sister är väl bekanta med New York-gruppens kamp mot i stort sett allt som kan kallas musikindustri. Hur kvintetten jobbade hårdare än många andra ensembler för att nå målet, slogs ner gång på gång, och slutligen blev en klippa som mycket av ett exploderande hårdrocksintresse vilade på i början av 1980-talet.
Nu sägs de då slutligen sätta spiken i kistan.
Och på så sätt går de ut som de har existerat. Med få krusiduller eller finess – och med kämpaglöden som ledstjärna.
Det märks inte minst på Dee Snider. Detta energiknippe till frontman. Han är ständigt atletiskt rörlig, lägger sig på rygg redan i andranumret ”The kids are back” och torde under cirka 105 minuter samla ihop lagom pediometerpoäng till Karlshamn och hem. Han låter munlädret flyga, tar en kopp kaffe för att hylla Sverige och vår fikakultur efter signaturmelodin ”We’re not gonna take it” och sågar Judas Priest och The Scorpions via en blinkning mot att ett farväl kanske inte alltid är ett fullständigt avsked.
Men på det som ska vara finalföreställningen på svensk mark väljer gruppen att gräva extra djupt i låtkistan. Sällan spelade ”Destroyer” kommer redan som fjärdenummer, likaledes i sammanhanget obskyra ”Like a knife in the back” glider in strax före ”You can’t stop rock ’n’ roll” medan ”Tear it loose” får gå in som extranummer.
Som rockshow betraktat är det väldigt underhållande. Förutom Sniders energiska rusningar gör bandet ungefär vad det brukar, står mest där och spelar. Med överkompetente vikarietrummisen Mike Portnoy, handplockad av bortgångne batteristen AJ Pero till jobbet, ger dem en stuns i ansatsen som tidigare har saknats och även om gitarristen Eddie Ojeda emellanåt ser ut att nicka till på sin scenkant ser det i alla fall ut som att bandet tar sitt avsked på allvar.
Det är simpel och bra underhållning. Ett knippe inetsade hårdrockslåtar som framförs av ett band som ska göra det och som troligtvis gör det för sista gången.
Och visst. En kopp kaffe är väl aldrig fel?
LÅTLISTAN 1. What you don’t know (sure can hurt you) 2. The kids are back 3. Burn in hell 4. Destroyer 5. Like a knife in the back 6. You can’t stop rock ’n’ roll 7. The fire still burns 8. I am (I’m me) 9. I wanna rock 10. The price 11. I believe in rock ’n’ roll 12. Under the blade 13. We’re not gonna take it 14. It’s only rock ’n’ roll (But I like it) Extranummer 15. Come out and play 16. Tear it loose 17. S.M.F.
