ROCK Det finns inget väderomslag i sikte.
Musiken står stilla i sin vanliga färgskala av fyra nyanser av grått.
Man måste alltid lyssna noggrant på skivor med Lars Winnerbäck. Utan några förkunskaper kan det vara svårt att veta om låtarna är nya eller från 2004.
Och ingen verkar mer medveten om musikens monotona brist på utveckling än Winnerbäck själv. I titelspåret sjunger han om att han har tusen melodier i sitt hjärta, att de flesta av dem är stiffa och enkla och att de låter som granit och morän.
Exakt. På pricken. Finns egentligen inget mer att tillägga.
Den är ingen idé att leta efter några musikaliska vårdkasar eller vattenfall eller praktfulla syrénhäckar på ”Granit och morän”. Jantelagen håller musiken i ett järngrepp. Man ska inte tro att man är något.
Samtidigt har jag lättare att lyssna på Lars Winnerbäck nu än för, säg, 14 år sedan. Han är ju rätt ensam om sin självutplånande och varma ödmjukhet. Där andra artister förstärker känslor och scener och larmar och gör sig till sitter Winnerbäck lugnt kvar under sin korkek av klassisk svensk rock och låter den långsamma och vemodiga vardagen stå i centrum.
Texterna handlar ofta om hur en vuxen människa går in i en oundviklig lågsäsong – den som kommer med åren – och inte känner igen sig själv eller sin egen samtid längre. Temat påminner rätt mycket om Ulf Lundell efter 1997. Men Winnerbäck har naturligtvis ett mildare temperament. Och den som är eller känner sig utanför har alltid en viss klarsyn som andra saknar.
Jag gillar de raka och enkla detaljerna i inledande ”Lågsäsong”, där Winnerbäck med lätt hand analyserar vår tid och konstaterar att det är dåliga tider för risigt hår och fula tänder, för människor som orkar läsa mer än rubriker och musik som inte deltar i tävlingar på tv. ”Möt mig på stationen” kan i sin tur vara det närmaste han kommit en soulballad.
Och när ”Khom loy” allra sist lånar krafter från ”Like a hurricane” med Neil Young och stillsamt lyfter från marken undrar jag om man inte en dag måste titta på Lars Winnerbäcks karriär med andra ögon.
”Söndermarken” kanske måste abdikera. Efter ”Granit och morän” känns det som om Lars Winnerbäck fortfarande har sitt bästa album framför sig.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!