NORRKÖPING. Det finns ett tjusigt och genomtänkt narrativ som lyfter Nightwish över många andra grupper på Lunascenen.
En vilja att berätta. Förklara. Visualisera. Sätta tankarna i ett sammanhang.

Den ursprungsbrokiga gruppen är en av de bokningar som jag på förhand var en smula tveksam till. Inte för att sextetten på något sätt saknar de kvaliteter som krävs för att släcka en festival på självaste finalkvällen, utan snarare för att jag kände mig fundersam över huruvida dess symfoniska större än livet-metal skulle fungera som en publiksamlare efter Five Finger Death Punchs avsevärt mycket mer breddvänliga mainstreamshow några timmar tidigare på samma scen.
Därför är det glädjande att se att Nightwish, liksom i sammanhanget lika genreideologiska Amon Amarth två dygn tidigare, lyckas sno uppmärksamheten från pariserhjul, sovsäckar och hemfärd i Bråvallas sista skälvande stund.
Mycket välförtjänt så, dessutom. I och med värvningen av holländska Floor Jansen och brittiske Troy Donockley för snart tre år sedan har det skandinaviska temperamentet breddats avsevärt, till att bli både mer metal och med en jordnära folkton, förutsättningar som har tillåtits blomma ut i full prakt på senaste albumet ”Endless forms most beautiful”.
Nämnda fjolårsgiv och dess evolutionära koncept får också vara det kitt som binder samman ensemblens midnattsföreställning. Richard Dawkins miniessäer ger sammanhang och teoretisk grund åt exempelvis ”Shudder before the beautiful” och valda delar av mastodontstycket ”The greatest show on earth”, den lyxiga bildskärmen i fonden varvar vackra landskapsmiljöer med fågelsilhuetter samtidigt som glistbomber och eldpelare ger showen en extra explosiv inramning.
Tjusigt och läckert – och samtidigt en tanke som låter Jansen träda fram ännu tydligare i frontpositionen. Sångerskan känns mer avslappnad än tidigare, håller en stor del av mellansnacket på svenska och spänner ögonen i publiken på ett sätt som knappast lämnar någon oberörd.
Samtidigt finns det musikaliska svackor som är svåra att komma förbi. Vare sig ”Ghost love score” eller ”Weak fantasy” hör till gruppens större eller skarpare stunder och blir på så sätt snarare pauser i känslan än stycken som tar berättelsen vidare.
När en lutar sig mot så pass skarpa tänkare som nyss nämnda Dawkins och Charles Darwin krävs det snille och smak för att knyta ihop visionerna.
Nightwish har båda, även om det går att vässa ytterligare.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER FRÅN BRÅVALLA 2016 HÄR!