SOUL Vet inte vad som hänt.
Men någon gång under arbetet med ”Love & hate” måste den 29 år gamla låtskrivaren och artisten från Muswell Hill i London ha blivit ensam med sina favoritskivor. När allt är slut, när det är över och hon har gått, finns det kanske ingen annanstans att ta vägen.
Jag inbillar mig att Michael Kiwanuka gick ner sig i album med Isaac Hayes och Donny Hathaway. När första spåret, den utsökt arrangerade ”Cold little heart”, börjar går tankarna till det tidiga sjuttiotalets symfoniska soul.
Stråkarna växer fram, från en viskning till Hollywood-volym. Körerna ökar i styrka. Det låter som om David Gilmour spelar en variant av sitt inledande gitarrsolo på Pink Floyds ”Shine on you crazy diamond”. Det dröjer flera minuter innan Kiwanuka börjar sjunga om sitt övergivna, kalla och svekfulla hjärta:
”Bleeding, I’m bleeding/my cold little heart, oh, I can’t stand myself.”
Michael Kiwanuka slog igenom med debutalbumet ”Home again” 2012. I tidiga intervjuer berättade han att Jimi Hendrix fick honom att inse att svarta män kunde bli framgångsrika gitarrister. En av de första låtarna som Kiwanuka framförde offentligt var en cover på Eric Claptons ”Tears in heaven”. Han sa också att han inte hade upplevt den förtvivlan han sjöng om utan indirekt upplevt dem genom skivor som Bob Dylans ”Blood on the tracks” och Marvin Gayes ”Vulnerable”.
Men på ”Love & hate” finns det inget avstånd mellan han själv och smärtan i musiken. Den här paniken och självtvivlet och hopplösheten måste man uppleva på egen hand för att kunna sjunga om. Det har regnat syra över hjärtat. Blicken är lika mörk och blodsprängd oavsett om han tittar inåt (”I’ll never love”) eller ut mot omvärlden (”Black man in a white world”).
Det är lätt att kritisera Michael Kiwanuka för att vara alldeles för uppslukad av vinylhistorien. Det är säkert lika enkelt att avfärda honom och fortsätta att lyssna på förebilden och soultrubaduren Bill Withers i stället. Men det är också lite hjärtlöst.
Kiwanuka utvecklas fortfarande som låtskrivare. I den processen blir referenserna ett sorts verktyg för att kunna bearbeta demoner och gå vidare, som i det smärtsamma titelspåret:
”Standing now, calling all the people here to see the show/calling for my demons now to let me go/I need something, give me something wonderful.”
Lugnet och uppgivenheten i rösten gör musiken skrämmande vacker.
BÄSTA SPÅR: ”Love & hate”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!