Rösten, låtarna, framträdandet, bandet.
Långa stunder är Sturgill Simpson en ”Jag var där”-konsert.
Efter ett tag rusar ett överentusiastiskt fan upp på scenen. Vakten hinner inte få tag i henne. Hon håller ett långt brandtal om Sturgill Simpson och, gissar jag, vill att publiken ska klappa lite hårdare och jubla lite mer. Det är lite svårt att höra.
Well, det är bara en sådan kväll. Sturgill väntar artigt på att hon ska bli klar, låter henne gå ner till sin plats längst framme vid scenen och rullar vidare som om inget har hänt.
Man kan säga att konserten har två delar. I den första drar countrysångaren och låtskrivaren från Kentucky upp sina honky tonk-rötter ur jorden och håller upp dem inför publiken på Berns. Han blandar egna och briljanta låtar från sina första soloskivor med välvalda covers på sina förebilder. Vi får höra fantastiska versioner av Lefty Frizzells ”I never go around mirrors”, Willie Nelsons ”I’d have to be crazy” och kanske framför allt – en djup och intensiv cover på soulartisten William Bells ”You don’t miss your water”.
Och hela recensionen skulle egentligen ha kunnat handla om Simpsons metamoderna tolkning av 80-talshiten ”The promise” med When In Rome.
Just i kväll kan det vara den bästa inspelningen som George Jones inte gjorde.
Lyssna på hur Sturgills Simpsons röst fyller ut varenda millimeter av lokalen. Lyssna på hur orden berättar allt om ditt eget liv och dina tillkortakommanden. Lyssna på hur melodin kramar ditt hjärta. Gråter du? Det är ok.
I den andra delen lyfts det senaste albumet ”A sailor’s guide to Earth” fram, en sångcykel inspirerad av Marvin Gayes ”What’s goin’ on” och som handlar om Sturgill Simpsons egen familj och son. Han och sjumannabandet, där gitarristen Loar Joamets från Estland förtjänar en egen piedestal i countrymusikens Hall Of Twang, får verkligen utnyttja hela registret.
Ibland rusar blåssektionen fram som ett lokomotiv utan förare. Ibland faller alla in i ett långt och träskigt bayou-muller från Louisiana. Och allra sist tänder de den soulstompiga berg och dalbanan ”Call to arms” som får publiken att skrika i flera minuter efter extranummer som tyvärr aldrig kommer. Kvällens enda misstag.
Om det någonsin släpps en bok om 1001 liveartister som du måste se innan du dör är Sturgill Simpson redan topp 25.
Och han har bara börjat.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!