NORRKÖPING. På fler än ett sätt är Oslogänget en underlig skara. De skriver styva låtar om att ha stånd, om möten med Marabourännan och längtan efter att kramas med en sjöman – och är över huvud taget ett visuellt väldigt udda gäng.
Dessvärre har kvintetten haft svårt att få riktig snurr på karriären efter frontmannen Hank von Helvetes reträtt till scientologi och duetter med Carola. För även om Tony Sylvesters skvalpande kagge i rondör väl matchar föregångarens imponerande magstöd och Euroboys sobert benvita sjuttiotalskostym skänker partyt flambojans och stabilitet är det svårt att inte sakna kaoset och oberäkneligheten från förr.
Den där skabrösa och så smått skandalösa spänningen som kunde uppstå när sångaren helt plötsligt fyrade av en raket från rumpan, när ”Sailor boy”, ”All my friends are dead” och ”City of Satan” kändes som en perfekt skarvning mellan dekadens och halvsmutsig erotik och precis allt tycktes vara möjligt och rimligt.
Sånt är svårt att få till inför ett halvfullt festivalfält i envist småregn och en överlag märkligt försiktig lördagsstämning.
Och det känns ju på många sätt rumphugget.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER FRÅN BRÅVALLA 2016 HÄR!