GÖTEBORG. En kille framför mig ryser, så kraftigt att det syns tydligt i ett fullt konserttält. Sen jag med. Oftast ryser jag av bittersöta melodier i kombination med väl avvägda ord. Men Anna von Hausswolff bjuder mest på en ljudsmocka utan ord när hon gigar på hemmaplan denna torsdag.
Brus, dån och dunder från orgel, slagverk, elgitarr och en så högljudd bas att struphuvudet vibrerar och andningen blir svårare. Melodierna utmejslas långsamt, långsamt på artistens orgel och synth.
Mikrofonen är lite väl tyst, tyvärr, men när hon väl sjunger och skriker mellan de instrumentala partierna, är det övermänskligt. Hon är en vass ljusstråle som skär genom det kompakta, kusliga, aldrig för utsmyckade skogsmörker hon bygger med sitt liveband.
Det är inte första gången jag ser Anna von Hausswolff framföra låtar som ”Pomperipossa” och ”Come wander with me/Deliverance” på en scen. Men det är uppfriskande även i dag. Det känns som att hon spelar allt långsammare och allt hårdare för varje gig. Artisten och skivbolagsbossen ekar av drone – en genre hon ju omfamnar.
Det är tyngre än på skiva och tuffare än de flesta hårdare rockbanden som bokas till en såhär bred festival. von Hausswolff – ibland gånger två tack vare gästande systern Maria – har publiken i ett fast grepp ända fram till det sista dånet. Jag går därifrån knockad. Igen.

LÄS ALLA RECENSIONER FRÅN WAY OUT WEST HÄR!