METAL Var vänlig och stirra dig inte blind på genrebeteckningen här bredvid. Den är satt i brist på annat då herr Townsends verksamhet inte omgärdas av några gängse begränsningar. På det färska verket hörs tongångar som rör sig mellan progressivt bultig metal, drömsk Enya-ambiens, Broadway-tematik och sisådär en handfull andra tankespår och krumsprång.
Liksom i fallet med föregångaren ”Epicloud” – den Ziltoid-skruvade ”Z2: Dark matters” oräknad – befinner sig ”Transcendence” mestadels med huvudet uppe i det blå. Liksom plirande mellan glittrande solstrålar, behagligt avslappnad i sitt utförande och till stora delar luftig nog för att få snålvattnet att rinna till hos även den mest kräsne ”Hela Sverige bakar”-domare. Jag lovar – när du lyssnar på ”Stormbending”, den förlängda nyinspelningen av ”Truth” eller den snärtigt hjärtliga ”From the heart” är det som att tankarna får fågelperspektiv. Den inre blicken betraktar nyfiket ett öde skogslandskap som få människofötter har beträtt.
Däri ligger också en del av mina problem med projektets sjunde album. Det är så behagligt att man lika ofta glider iväg i tankarna som sjunker in i musiken. För att uppmärksamheten ska fastna på allvar krävs det ett stycke som plattans nära tio minuter långa centralpjäs ”Higher”. Här drar 44-åringen på sig cirkusdirektörskostymen och kopplar på repertoarens samtliga känslolägen i en hisnande färd mellan bombastisk prog och kalorifylld metal som aldrig tycks sluta kränga eller gira.
Även den Anneke van Giersbergen-gästade ”Offer your light” och till viss del singelspåret ”Secret sciences” visar på bredd och dynamik, vilket gör att den aningen illasittande Ween-covern ”Transdermal celebration” utan svårighet hade kunnat strykas.
I mångt och mycket fortsätter ”Transcendence” att vara ett högtidlighållande av huvudpersonens egensinniga och passionerade skapande, i en genre för sig självt. Inte alltid fantastiskt, men med en lägstanivå som fyller de flesta med avund.
BÄSTA SPÅR: ”Higher”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!