ROCK Ett vackert öppningsspår med naket piano, en nära sångröst och joller från sångarens lilla son Max inleder den fullånga återkomsten från Tiger Lou. Åtta år har gått och ett splittringsrykte har skrämt fansen. Vad får de nu i återföreningspresent?
På sina håll låter comebackplattan personligare och närmare än förr, då Rasmus Kellerman sjunger i låga register och postrockgitarrerna pausar sin danstävling för stämningsfulla ljudlandskap av synth och piano.
Titelspåret, döpt efter en Walt Whitman-dikt, har en rätt klassisk Tiger Lou-kombination av toner i refrängen och över merparten av skivan bygger pampiga trummor och ihärdiga elgitarrer ett storslaget sound. Det suggestiva mörkret – som skiljer Tiger Lou från många andra gitarrband – är fortfarande närvarande. Men jag vill påstå att det rör sig snäppet lugnare, mindre rusande än förr.
Inte ett enda spår är schlagerkort och det sista stretchas ut till över sex minuter. Skönt när artister tar sig den friheten. De tio låtarna tycks skapade för en konsert, framför Tiger Lou-fans. Helheten känns som ett slags filmsoundtrack och är lättidentifierad som Tiger Lou, nästan direkt.
Och där finner vi också baksidan med plattan. Jag blir faktiskt aningen uttråkad. Jag drabbas av nostalgi men ingen större nypepp, förutom exempelvis under första låten. Så här många år efter senaste albumet hade jag hoppats på ett större kliv mot något nytt.
BÄSTA SPÅR: ”You town”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!