METAL Det har snart gått två veckor sedan jag fick lyssna på Metallicas kommande skiva i ett svep. I ett konferensrum på Universals kontor på Östermalm i Stockholm spelade influgna representanter för bandets management upp en produkt som enligt utsago då precis hade fått sin slutliga finish.
Det var 88 minuters musik som trycktes upp i ansiktet på oss inbjudna. En matig dos hårdrock som kändes för övermäktig att ta in och smälta på blott ett försök – med ett undantag. För när det gäller albumet i stort lär jag få återkomma med en mer genomtänkt analys vid släppet den 18 november. Men ett stycke lämnade ganska spontant avtryck hos såväl mig som andra snyltlyssnare.
Uppenbarligen inser herrarna Hetfield, Ulrich, Hammett och Trujillo det också och släpper albumets andraspår som tredje smakprov från ”Hardwired…to self-destruct”. Och det på väldigt goda grunder.
För det finns mycket att känna igen sig i under dessa sex och en halv minuter. Liksom i fallet med ”Death magnetic” är det tydligt att metalgiganterna har blickat tillbaka mot sitt mest uppskattade 80-tal och modellerat kompositionen efter något som skulle kunna ha släppts i skarven mellan ”Master of puppets” (1986) och ”…And justice for all” (1988). Snarare påhejad av ett envist Ulrich-driv än thrashhastighet visar låten upp gruppen från sin bästa sida 2016. Riffglatt och koncentrerat men ändå melodiöst och lättgillat – med ett tvillinggitarrprytt mellanparti som faktiskt kunde ha pågått aningen längre.
Om ”Atlas, rise!” kommer att få gruppen att omvända sina mest högljudda häcklare återstår att se. Men för de som har stått vid gruppens sida genom svårigheter och obegripliga beslut är det halloweengodis av läckraste sort.

LÄS OCKSÅ: Recension av förra Metallica-singeln ”Moth into flame”

LÄS OCKSÅ: Fem saker Metallica har lärt oss i kväll