Samtiden är åter igen låtbaserad.
Därför har Aftonbladets klassiska avdelning Veckans singlar gjort comeback.
Att veckans mest underhållande låt råkar vara en demoinspelning får i det här sammanhanget betraktas som en anmärkning i marginalen.

Father John Misty
Come to mama (Lady Gaga demo)
Youtube
När Father John Misty samarbetade med Lady Gaga på ”Come to mama” fick han leva ut sina vackraste flickpopdrömmar. Det blir åtminstone rätt uppenbart på den sarkastiske indiecroonerns egen demoinspelning av låten. Gagas version på nya albumet ”Joanne” är radiovänlig. Men när Misty sjunger ”Come to mama” blir det något annat. Han letar i mörkare gränder av rockhistorien som artister i dag sällan besöker. Det här är John Lennons dekadenta och årslånga ”förlorade helg” i början av 70-talet, den som bland annat mynnade ut i coverskivan ”Rock’n’roll”. Musiken har samtidigt en lika stor och röd tomteluva på sig som Wizzards julklassiker ”I wish it could be Christmas everyday”. I en hypotetisk video skulle det ha varit passande om den galne producenten Phil Spector hämtade en puffra och pepprade sönder julgranar i bakgrunden. Att ”Come to mama” ändå inte känns som en gammal vinylback beror i första band på att det inte existerar någon som liknar Father John Misty i dag. Allt blir lite roligare med honom. Misty kallade låten för ”Cum to mama” från början, vilket kanske förändrar textens innebörd en aning.

För den som vill jämföra:

The Fooo Conspiracy
Who doesn’t love love
Ten/Sony
Hur inflytelserik kommer Justin Biebers skiva ”Purpose” att bli? Det här kanske är en fingervisning. ”Who doesn’t love love” hade aldrig låtit likadant utan den kanadensiska sång- och dansmannen. Här häller The Fooo flera deciliter av Backstreet Boys-socker på Biebers musik. Och refrängen backas upp av ett litet konfettiregn av EDM-beats.

Iron & Wine
Time after time
Black Cricket
Det finns otaliga exempel på när skäggiga trubadurer tolkar en kommersiell pophit med akustisk gitarr. Att Iron & Wine, eller Sam Beam som han egentligen heter, kommer undan med det säger mer om ”Time after time” än om honom. Det är en av 80-talets bästa singlar. Till och med Miles Davis har spelat in den. Men vad finns det att tillägga efter Cyndi Laupers fulländade originalversion? Absolut ingenting.

Pharrell Williams
Runnin’
Columbia/Sony
Från soundtracket till filmen ”Hidden figures”, som handlar om de tre afroamerikanska matematikerna Katherine Johnson, Dorothy Vaughan and Mary Jackson. Trions uträkningar hjälpte Nasa att lyckas med tidiga projekt som Apollo 11. Men de tre kvinnorna klipptes bort ur historieböckerna och i dag är det inte många som känner till dem. Pharrell Williams har skrivit delar av soundtracket och är en av filmens producenter. Det känns som om ”Runnin’” när som helst kan brisera i ”Happy”-eufori, men singeln tappar inte huvudet. Synthbasen låter ståbas. Melodin andas Stevie Wonder.

Charlie XCX
After the afterparty (feat. Lil’ Yachty)
Asylum/Warner
Brittiska låtskrivaren och artisten Charlie XCX är snart aktuell med sitt tredje album. Hon har även skrivit låtar till Iggy Azalea, Rihanna och Icona Pop. ”After the afterparty” bubblar av stora känslor, refrängen är nästan komiskt smittsam, men varför låter det som att musiken har producerats av Disneyklubben?

Drake
Sneakin’ (feat. 21 Savage)
Young Money/Cash Money
Per Magnusson har redan skrivit om Drakes nya låtar här. Jag har inte mycket att tillägga. Förutom att så länge Drake gör låtar som ”Sneakin’” kommer han att vara en bifigur på sitt eget albumprojekt ”More life”.

Alicia Keys
Holy war
RCA/Sony
”Krig är heligt, sex är obscent.” Alicia Keys försöker att sammanfatta vår knäppa värld i sex ord. De innerliga men banala Band Aid-flosklerna är svåra för öronen att smälta. Men framför allt är ”Holy war” en sorts identitetskris. Inledningen påminner om när Lauryn Hill spelade in ett ”Unplugged”-album. Sedan låter det Lady Gaga. Det är svårt att höra var soulstjärnan Alicia Keys tog vägen.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!