ROCK ”Jag ville att det skulle låta skit, men på ett väldigt vackert sätt.”
Jim James, sångaren och gitarristen i My Morning Jacket, förklarar vilket sound han letade efter i en intervju med nätsajten Salon.
Hans andra soloalbum bygger på musik som han och kompositören Brian Reitzell jammade fram tillsammans. Meningen var att låtarna skulle bli filmmusik, men soundtracket refuserades med motiveringen ”för konstigt”.
Delar av ”Eternally even” spelades in i ett lager i Los Angeles. Bland de permanenta hyresgästerna i lokalen fanns två sköldpaddor. Det verkar som att Jim James improviserar sig fram genom loopar, samplingar och märkliga ljud. Som bäst är det americana för den digitala tidsåldern, en soulbroder till Bon Ivers ”22, a million”. Som sämst låter det som att två män råkar röka för mycket jazztobak och anlitar en av sköldpaddorna som producent.
James är sin kosmiska hippiesjäl trogen. Samtidens oro är ständigt närvarande. Det finns exempelvis tydliga passningar till det amerikanska presidentvalet i ”Same old lie”. Men filtrerat genom 38-åringens lins landar allt i att det finns ett svar på alla frågor: kärlek.
Mellan 2003 och 2011 kunde My Morning Jacket inte göra några fel. Jag håller fortfarande allt som gruppen spelade in och släppte på skiva, från ”It still moves” till ”Circuital”, som det mest själfyllda som gjorts inom amerikansk rock de senaste sexton åren. Ett ljud från en bättre och vackrare värld.
Jim James solokarriär är säkert en nödvändig ventil där alla idéer som inte ryms i My Morning Jacket får plats. Men musiken existerar i en trippigare och mer konturlös miljö, flera hundra mil från undanskymda mästerverk som ”Steam engine” eller ”Knot comes loose”.
BÄSTA SPÅR: ”Here in spirit”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!