Musik kan få en att känna sig väldigt rik, pretentiöst som det kan låta. Men det är exakt så det känns att se och höra maestro Ennio Morricone, 88, dirigera sin 200 kvinnor och män starka orkester i Globen.

Den omåttligt inflytelserike italienska kompositören Ennio Morricone – allra mest känd för musiken till Sergio Leones spaghettivästernfilmer – var i Stockholm och tog emot Polarpriset 2010, men det här är hans första konsert i Sverige. Ryggproblem har gjort turnerandet komplicerat för 88-åringen på sistone. Så när han äntrar scenen i svart kostym, svart polo och skevt leende hälsas han som en hjälte.
Turnén firar hans 60 år som kompositör och kommer med 200 musiker inklusive Tjeckiens nationella symfoniorkester, körsångare, band och sopranen Susanna Rigacci. Ett slags musikaliskt deluxe-arrangemang av mänskligt kött, blod, händer och fingrar vi inte är helt bortskämda med i dag. Mastreon dirigerar orkestern sittande på ett litet podium.
Morricone vägrar visa rörligt material när han presenterar sin musik på scen. Den ska stå på egna ben. Och det är verkligen fantastisk musik i sin egen rätt. Dessutom: jag har svårt att tänka mig bättre balsam för våra informationsstressade och koncentrationsskadade själar än att i drygt två timmar sitta och lyssna på filmmusik ur – i flera fall – ganska obskyra filmer som aldrig nått Sverige.
Morricones främsta signum som kompositör är hans förmåga att skapa musikalisk spänning. Man sitter som på nålar. Det behövs inga puffror, cowboys eller Clintans. I stället uppnår han denna dramatik genom att hålla lyssnaren på halster, och genom att i bland låta musiken vara så tyst att jag knappt vågar trycka ner tangenterna på datorn av respekt för mina bänkgrannar.
Musiken spänner mellan klassiskt, bossa, popmusik, jazz, folk, religiös musik och avantgarde. Men oftast har den en inneboende skönhet som inte låter sig beskrivas med ord eller genre. Och känslolägena som musiken slungar oss mellan! ”Metti, una sera a cena”, en av mina favoriter ikväll, låter som en ljusblå junidag. Den Oscarsbelönade filmmusiken till ”The hateful eight”, å andra sidan, låter som djävulens musik. Och ”The ecstasy of gold” från “Den gode, den onde, den fule” är naturligtvis så mäktig att den hypnotiserande våg av ljud som lämnar scenen nästan trycker oss bakåt i stolarna (metal-bandet Metallica har använt låten som intro till sina konserter av en anledning).
Allra finast är ”Deborah’s theme”, som retar tårkanalerna med sin subtila skönhet. Morricone skulle aldrig få för sig att skriva oss på näsan, han är alldeles för begåvad för det. För det är ju där – när stråkarna vilar på en enda ton, i musikens, filmens och livets mellanrum – som den verkliga skönheten bor.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!