Det Bastille gör, gör Bastille bra. Men bandets lagoma Stockholmsgig går inte till historien.

Närmare 3000 personer har samlats för att se Londonbandet Bastille spela i Stockholm. Vi förväntar oss hits som ”Pompeii”, med drygt 400 miljoner Spotify-spelningar, och behöver inte vara rädda att bli utan. Efter bara ett par låtar kan en nämligen slå fast att Bastille är en grupp som levererar det väntade.
Bastille mixar närbesläktade genrer och ljud som är trendiga och folkliga just nu – trallvänliga refrängfokuserade popmelodier med en och annan avvikande rytm, synthar, blås och ropande kör – samt ett pyttelitet smakprov av bland annat hårdrock och reggae.
Sångaren Dan Smith har en rätt bra röst, som håller ton medan han studsar längst fram på scenen, framför sitt helmanliga turnésällskap. Han säger många ”tack” på svenska, ber om ursäkt för (det perfekta) uttalet och föreslår artigt att fansen hakar på och dansar om de vill.
Det vill de, när han säger till. Speciellt till ”Of the night”, som lånar ur Coronas ”The rhythm of the night” och ”Rhythm is a dancer” av Snap. Då gör Smith kvällens andra utflykt till publikhavet, placerar sig längst bak vid mixerbordet, och dirigerar oss att sitta på huk och resa oss upp i hoppdans. Ganska kul!
I balladen ”Oblivion” får turnéns blåssektion extra luft. Det är lyxigt. Fansen skapar ett ljushav av mobilskärmar och formar britternas symbol – triangeln – med utrymmet mellan två händer. Under extranumret ”Two evils” från septemsläppta plattan ”Wild world” står frontmannen på en balkong och sjunger till enbart stängkomp.
Det är fint. Det är här en vill bli berörd. Men det inträffar tyvärr inte i undertecknad.
Bastille gör det de gör bra. Den sexåriga kvartetten uppfyller publikens grundbehov, är rätt artig och spelar utan misstag en lagom lång konsert. Det finns inget att rasa över.
Men, lagom gör ingen klassiker. Något kantigare, ösigare eller oväntat saknas. Därför går den här konserten inte till historien.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!