Det är på flera sätt helt befängt att det kan få plats så här mycket musik i sex till synes högst mänskliga män från Chicago.
Om ni bara har plats med ett rockband i era liv är Wilco ett sällsynt bra val.

Jag har sett Wilco otaliga gånger men blir fortfarande lika knäckt.
Jeff Tweedy fyller 50 nästa år. En trivselrund mage avtecknar sig numera under jeansjackan och de grå stråna i håret som blir allt fler täcks allt som oftast av en Bob Dylan-inspirerad hatt.
Men han hör alltjämt till en av den moderna amerikanska rockscenens mest alerta och uppdaterade låtskrivare och bandledare.
Wilco har varit hans musikaliska universum i över 20 år och det expanderar fortfarande. Allra mest på scen. Chicago-bandet kom en gång ur ganska klassisk americana – i kväll hörs den sidan tydligast i första mikrohiten ”Box full of letters” – men det dröjde inte länge innan de var något väldigt mycket mer.
Dagens Wilco spelar rock med attityden hos en frijazzcombo. De gör krämig 70-talspop körd genom ett avantgardefilter. Till det adderar Tweedy texter och tilltal som balanserar punkigt intellekt med mild humor och countryns kärnfulla sårbarhet. En typisk Tweedy-rad är den som öppnar gamla ”Reservations”: ”How can I convince you it’s me I don’t like”.
Gitarristen Nels Cline har rent av hunnit fylla 60 men låter som alltid yngst när han får skena i väg på greppbrädan som en Charlie Parker med Neil Youngs seriekopplade distpedaler. I ”Impossible Germany” backar Tweedy genialiskt upp Cline med slingor mjuka som bomull och spänningarna som uppstår när sedan Pat Sansone lägger ännu mer gitarr gör mig smått vimmelkantig.
Nya, tionde albumet ”Schmilco” har på sina håll fått med Wilco-mått ljum kritik men Tweedy väljer sympatiskt mycket därifrån och både den fyndiga ”We aren’t the world (safety girl)” och fränt monotonimanglande ”Locator” låter helt gjutna i setet.
För att vara i ett starkt Wilco-fäste som Stockholm är leden oväntat glesa i kväll, men det dämpar ingen stämning. Tvärtom blir det sällsynt intimt och kamratligt mellan band och publik. Och efter två försvinnande korta timmar inser jag att Wilco faktiskt väldigt sällan har varit bättre.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!