BLUES/ROCK Trots att de flesta spåren på Rolling Stones tre första album – ”The Rolling Stones”, ”The Rolling Stones no 2” och ”Out of our heads” – var covers på amerikanska blues- och r’n’b-låtar har rock’n’rollbandet som brukar kallas världens största aldrig gjort ett renodlat coveralbum.
Förrän nu, när Stones går tillbaka till rötterna och hyllar den Chicago-blues från skivbolaget Chess som inspirerade dem allra mest när de rullade i gång i början av 60-talet.
”Blue & lonesome” är tillika första studioalbumet sedan elva år gamla ”A bigger bang”. Får vi tro vad de själva säger föddes plattan spontant och spelades in på ynka tre dagar som ett slags uppvärmning för det ”riktiga” album som lär dyka upp nästa år.
Jag tvivlar emellertid på att den skivan blir roligare än ”Blue & lonesome”, för vi får gå tillbaka flera decennier i Stones-historien för att hitta något lika inspirerat, närvarande och lustfyllt som detta.
Här finns ingen känsla av miljonärsmöte i studion för att skapa nytt underlag till framtida intäkter åt den multinationella Rolling Stones-koncernen. I stället lyckas bandet häpnadsväckande bra med att återskapa ivern och hungern från när de var unga spolingar i London som sprang i skivaffärer och letade importplattor med Jimmy Reed och Little Walter och sen stod nere på nån klubb och försökte hitta hela vägen in i Slim Harpos ”I’m a king bee” eller Willie Dixons ”I just want to make love to you”.
Inte minst låter det väldigt bra. Jag har ibland trott att det inte längre går att spela gammal blues i en ny studio men producenten Don Was har här skruvat fram ett rått, autentiskt ljud som varken låter retro eller artificiellt ”äkta” utan bara känns både Chicago och Stones.
Mick Jagger vräker ut känslorna i Howlin’ Wolfs ”Commit a crime” och tar rejält med utrymme för sitt plåtigt frustande munspel. Keith Richards och Ron Woods gitarrer låter emellanåt rent barnsligt uppspelta och får i två nummer balansera snyggt mot Eric Claptons mer slipade blueston.
Givetvis är det här vad det är, några 70-åringar som spelar gamla favoritlåtar, men att det konceptet kunde låta så angeläget och levande hösten 2016 var inget annat än en rejäl överraskning.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!