ELEKTRONISKT Den brittiske skådespelaren och finsmakaren Steve Coogan skriver i sin självbiografi ”Easily distracted”, som ligger på mitt nattduksbord för tillfället, att han i slutet av 70-talet lyssnade på Kraftwerk, The Human League och Jean-Michel Jarre för att visa att han var klar med punken och Sex Pistols ”Never mind the bollocks”. Det är svårt att tänka sig att någon i dag lyssnar på Jarre för att positionera sig som tuff. Den 68-årige fransosen har gjort en OS-invigning för mycket för att konservera sin eventuella ursprungliga kant.
Men Jarre själv kunde gissningsvis inte bry sig mindre. Han ångar på med ”Oxygene 3”, den tredje delen av albumtrilogin som såg världens ljus 1976 med ”Oxygene” och fick sin uppföljare 20 år senare med ”Oxygene 7-13”. Idén bakom albumet är – förutom att fira klassikerns 40-årskalas – att behålla dess minimalism men spela in med modern teknik; att tolka hur ”Oxygene” hade låtit om den getts ut i dag. Resultatet: som om någon gett edm-musiken konstgjord andning och försett dess fläskiga pang-på-rödbetan-arrangemang med syrgastub. Fransosen bygger förvisso lager-på-lager med syntar men glömmer aldrig dynamiken.
Trots Jarres ambition att använda modern teknik ligger det ett osvikligt lager av nostalgi över de sju spåren – musik som saknar gitarrer är per definition inte modern – men känslan av svunnen tid är också en del av charmen med albumet. ”Oxygene 3” är en värdig punkt för trilogin, som kommer att få Jarre-män världen över att fortsätta googla sig sömnlösa på forum om inspelningsteknik.
BÄSTA SPÅR: ”Oxygene, pt.20”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!