METAL Med tanke på omvärldens ofta svala bemötande är det emellanåt lätt att tycka lite synd om den aktuella upplagan av Sepultura. För nog borde det efter närmare 19 år ha sjunkit in hos de flesta att sången hanteras av Derrick Green? Att kvartettens emellanåt etnofärgade metal aldrig egentligen har stagnerat i sitt uttryck utan vrider och vänder sig genom karriären? Att det största hindret för att helhjärtat uppskatta till exempel ”Roorback” och ”Kairos” är att de anses flyga med lånta fjädrar?
Om en bortser från sina föreställningar om hur Sepultura borde vara är ”Machine messiah” en högst rimlig metalplatta. Precis som föregångaren ”The mediator between head and hands must be the heart” är det en upplevelse med spänst i uttrycket, som rymmer både den instrumentala rytmfesten ”Iceberg dances” och den muskulösa betongklossen ”Resistant parasites”. En koncentrerad och kompetent helhet utan att för den skull erbjuda något verkligt exceptionellt.
Det är tryggt och mysigt att låna ut 47 minuter till Sepultura. Så länge en inte väntar sig en ny ”Arise” eller ”Roots”, det vill säga.
BÄSTA SPÅR: ”Vandals nest”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!