POP/VISOR Lisa Ekdahl vände upp och ned på hela landet 1994 när hon dök upp med hiten ”Vem vet” och ett självbetitlat debutalbum som blev en braksuccé. 22 år gammal sjöng hon ett slags vispop som gärna drog in latin-element med en röst som lyckades låta sött naiv och bedagat livsvis på samma gång.
För ett land vars 70-tal präglades djupt av artister som Barbro Hörberg, Maritza Horn och inte minst Cornelis Vreeswijk blev Ekdahls sånger både nostalgi och vägen in i en tradition.
Hennes karriär vindlade sig så småningom delvis utomlands. Hon bodde i New York, blev ett stort namn i Frankrike, började sjunga jazz och fick ett slags andra hem i Portugal.
Det här är hennes nionde album, det första på svenska på elva år och något av en tillbaka till rötterna-skiva. Möjligen ett smart drag efter att Sverige har blivit påminda om de gamla hitsen hela hösten i ”Så mycket bättre”.
Hon får hjälp av toppmusiker som producenten Mathias Blomdahl, Bo Kaspers-trummisen Fredrik Dahl och Per ”Texas” Johansson, här på flöjt, med att skapa ett snyggt, mjukt 60-talsminnande sound fyllt av subtila referenser till såväl Cornelis som Beatles och Lee Hazlewood. En låt heter som jazzlegenden Sun Ra och den 45-åriga Lisa Ekdahl blandar elegant de stora frågorna med de små i låtar som ”I en ryggradslös värld” och ”Återvänd till mig”.
Emellanåt är det mer behaglig lyssning än verkligt engagerande låtar och det händer att Lisa Ekdahl sjunger så lisaekdahlskt att det nästan blir parodiskt. Och de obligatoriska ”Så mycket bättre”-tolkningarna funkar som så ofta betydligt sämre utanför det speciella sammanhang som är en tv-filmad middag på Gotland.
Men gamla fans som verkligen har gått och längtat efter ett nytt Lisa Ekdahl-album på svenska får förmodligen precis den skiva de ville ha.
BÄSTA SPÅR: ”Lite svikt i steget”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!