GÄVLE. Lisa Nilsson är en sympatisk souldiva, en pionjär i den svenska soulhistorien.
Hennes röst borde fridlysas.

Torsdag kväll i februari och det mest klassiska av hockeyderbyn: Brynäs – Leksand i Gavlerinken. Män i tältvida matchtröjor över jeans. Lisa Nilsson – som håller turnépremiär i en annan del av stan – är motsatsen till ishockey. Hennes musik har alltid haft en subtil elegans. Där jämnåriga kolleger ägnat sig åt kritvit rock har Nilsson tjusigt kisat åt amerikansk mjuksoul och brasilianskt sväng. Men hon är lika folkkär som de anrika hockeylagen, ett av 90-talshemmets tre element, tillsammans med surret från dammsugaren och Kent Finells stämma i ”Svensktoppen”.
25 år efter ”Himlen runt hörnet” – Lisa Nilssons monumentala genombrott – är Tyresö-sångerskan alltjämt souldrottning, även om hon idag fått sällskap av betydligt fler och yngre systrar som Seinabo Sey, Zara Larsson och Cherrie.
För Lisa Nilsson handlar ju framför allt om Rösten. Varm, nyanserad och rysningsframkallande. Rösten är den starka famn som bär konserten rakt igenom, även när låtmaterialet sviktar en smula. Hon sjunger sig till och med igenom konserters själva motsvarighet till testbilden: bandpresentationen.
I glittrig klänning äger hon Gevaliasalen med massor av pondus. Hon guidar oss genom sånger om vardagens vedermödor: psykisk ohälsa, att vara både småbarnsförälder och ha ett kärleksliv och att bråka med sina föräldrar på mejl.
När hon använder den där rösten till vad den är skapt för – soulen – känns konserten som mest. Som i den obarmhärtigt mördande pianoballaden ”Säg det igen”. Och självklart ett koppel av Mauro Scocco-skrivna milstolpar: ”Himlen runt hörnet”, ”Varje gång jag ser dig” och – framför allt – självständighetshymnen ”Allt jag behöver”.
Igen: rösten. Så självklar att det känns som den alltid funnits.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!