SOUL Det finns så mycket med Magnus Carlsons artisteri som tänt en liten mod-fackla i mitt inre – den som första gången flammade upp när jag var 19 och kom hem från London med min första Ben Sherman-skjorta och några cd-skivor med rara soulsånger återutgivna av skivbolagen Kent och Goldmine i den av Ryan Air tilltufsade resväskan. Som när han gjort försvenskade covers på favoritlåtar som ”Beggin’” (”Jag ber dig”) och ”I hate hate” (”Jag hatar hat”), en liten ihoprullad prickig scarves vid tröjkanten eller det faktum att han har en Stockholmsklubb döpt efter brittisk pubmat. Och att han nu till slut gör det fullfjädrade northern soul-album på svenska han så länge drömt om, producerat av Paul Wellers basist Andy Lewis i Surrey, England. En extremt backflip-vänlig musik, i alla sina rasslande tamburiner, stompiga beat och blinkningar till soulhistoriens mysigaste hörn. Men vad som verkligen gör Magnus Carlson speciell är sättet han sjunger sina egna och sina favoritartisters låtar – samt några till synes oundvikliga ”Så mycket bättre”-tolkningar – på. Den vördnad och ödmjukhet som han visar musiken han älskar och – faktiskt – livet självt är smått unik.
BÄSTA SPÅR: ”Fortsätt drömma”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!