VÄSTERÅS. Jo, Plura lyckas faktiskt göra sin soloshow till något mer än Eldkvarn utan Eldkvarn.
Men han hade gärna fått ta ut svängarna ytterligare.

När Eldkvarn bestämde sig för en paus i fjol, eller om det möjligen var Plura Jonsson som bestämde sig för en paus från Eldkvarn, kändes det.
Vi pratar ju om landets äldsta verksamma rockband, en älskad institution och en av de mest turnerade grupper som det här landet har upplevt. Kunde det här vara slutet?
Det vet vi inte ännu, men det gick lätt att få en känsla av att Plura hade tröttnat på harvandet med sitt gamla band efter alla senare års framgångar med mer lukrativa projekt som tv-program och kokböcker.
Nu står Plura hur som helst på scenen igen, med ett nytt gäng musiker lett av sonen och gitarrbegåvningen Axel Jonsson-Stridbeck. Och spelar Eldkvarn utan Eldkvarn.
Det går att förstå lockelsen i att hitta ett sammanhang som känns ”nytt”. Förmodligen är det i dag även enklare att sälja in en Plura-turné än ännu en i raden av svängar med Eldkvarn. Och precis som med Neil Young nyligen lyckas det unga bandet ge den gamle räven ny glöd.
Men om Youngs Promise Of The Real larmar som ett ungt Crazy Horse är Pluras nya combo en mer verserad kvintett. Det låter lite mjukare och slickare i kanterna, och sympatiskt nog verkar Jonsson junior vara allra mest inne på det varmt mörka soundet på ”Limbo”, den mäktiga 90-talsplattan om sorg och saknad som lite grand startade om både Plura och Eldkvarn. Kvällen öppnas coolt nog med tiominuterseposet ”27”, en av de allra finaste klenoderna i hela Plura-katalogen.
Setet är rätt coolt överlag, med en rad oväntade låtar. Men bandet hade gärna fått vara lite mindre hovsamma med materialet, för när de faktiskt arrangerar om och verkligen tänker nytt, som i en närmast västkustsoft ”Kärlekens tunga” med väldigt läckra gitarrgarneringar, händer det massor.
Och även om Plura beskriver processen att efter fem år åter börja skriva musik som att åka ner och leta i mörkret i Marianergraven hade jag hade gärna hört fler nya låtar, för de två vi får är båda små höjdpunkter. Den makligt drivande dystopin ”Den här världen är slut” bjuder inspirerat Plura-berättande med flera referenser till den egna katalogen. ”Vad gjorde jag” är ett självrannsakande ordflöde i snabb walking blues-form.
När det är soloshow tillåter sig sångaren dessutom att brodera ut mellansnacket rejält. Han berättar fint om sina bortgångna föräldrar och roligt om när en berusad Mauro Scocco ringde Eldkvarns skivbolag och ville stoppa vad som senare skulle bli den moderna klassikern ”Fulla för kärlekens skull” för att det var ”det sämsta han hört”.
På det hela taget är det två trevliga timmar, som kanske inte övertrumfar några klassiska Eldkvarn-minnen men definitivt lyckas revitalisera Pluras artisteri en smula. Vågar han skruva somligt några snäpp till kan det bli riktigt spännande.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!