Sjuk otur, Metallica
av
Metallica
Royal Arena, Köpenhamn.
Längd: Cirka två timmar.
Publik: 16 000 (utsålt).
Bäst: Kärleken som tvingar en frontman som drömmer om sjuksängen att fortsätta i ytterligare 90 minuter.
Sämst: Tyvärr James, din influensa är kvällens stora bombkrater.
KÖPENHAMN. En kalifornisk kropp i nordiskt vinterklimat är sånt som kan sänka den stoltaste av metalhjältar.
Fråga bara James Hetfield.
– Ni bad om det. Och det blir därefter, säger han före ”Moth into flame”.
Och ja. Det blir ju precis så.
Naturligtvis är det mycket prestige investerad i den här kvällen.
Inte nog med att det är inledningen på Metallicas fyrklöver av konserter i trummisen Lars Ulrichs barndomsstad Köpenhamn. Det är även decibelmaxat öppningsparty för den danska huvudstadens nya skrytbygge till konsert- och idrottshall, belägen i lyxiga utvecklingsområdet Ørestad Syd strax utanför själva stadskärnan.
Allt är därför egentligen krattat för en supersuccé. Kvartettens konserter har varit slutsålda sedan länge – med fans hitresta från hela Europa – och med en ny scenproduktion som placerar bandet mitt i arenan skulle de fyra metalryttarna från The Bay Area egentligen bara kunna skritta in på området utan sadel och ändå hoppa smidigt över kombinationens lurigaste hinder.
Men som så ofta här livet blir allt inte som en har tänkt sig. Vilket märks tydligt så fort James Hetfield kliver fram till mikrofonen i titelspåret från fjolårets ojämna, men bitvis utmärkta, studioskiva ”Hardwired… to self-destruct”.
Frontmannen kämpar med sina textrader. Grinar illa. Låter som att scengolvets samtliga led-kråkor har flugit in i hans hals under ett givet toppnummer som ”For whom the bell tolls” och sliter sig knappt igenom en sval ”Fuel” – innan han plockar Ulrich till sig och har en väldigt offentlig överläggning på scenen.
– Vi vill låta bra. Jag gör inte det i kväll. Så ni får bestämma, antingen avbryter vi nu och kommer tillbaka en annan gång eller så kör vi i det risiga skick jag är i nu. Det är upp till er, säger sångaren vänd mot 16 000 väldigt granskande ögonpar.
Att i den stunden få beviljad sjukskrivning är givetvis en omöjlighet. Och därför blir också de två timmarna en väldigt disparat upplevelse. Hetfield försöker kompensera sin halsstatus med extra fokus på sitt övriga scenutspel, musikaliskt låter gruppen mestadels målmedveten och i de mer tillbakahållna numren – tänk ”One” och ”Fade to black” – är det just den kväll som förutsättningarna kräver.
Det finns ju en grundnivå som bandet kan spela utifrån. Ett fundament som gör att även en nyckelmedlems sviktande dagsform inte är en katastrof per se. Bara ett hinder på vägen till den där succén som kvällen tarvar.
Därför kan ensemblen ta sig igenom Europa-premiären utan att skrapa för många kroppsdelar. De felar emellanåt, i kväll är gitarristen Kirk Hammett bitvis lekens svagaste kort i sina solopartier, men lyckas ändå i ett virusstukat tillstånd fylla sina 120 minuter med glöd och passion som spacklar igen skarvarna.
Måtte Hetfields hälsosvacka bli kortvarig. För det ligger ytterligare tre kvällar i potten – spelningar då alla Danmarks virus bör sättas i karantän på tryggt avstånd från Royal Arena.
Fotnot: Metallica spelar på Royal Arena i Köpenhamn den 5, 7 och 9 februari om hälsan tillåter. Samtliga gig är utsålda på förhand.
LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
SÅ BRA VAR KONSERTEN – LÅT FÖR LÅT
1. Hardwired
Öppningsspåret från senaste albumet sätter tonen. Det märks att bandet har blickat tillbaka mot ”Kill ’em all” när detta stycke skrevs, och på så sätt är det en thrashsäker entré. (Men …)
2. Atlas, rise!
Styrkan från nya skivan håller i sig och skruvar upp sig i denna nya låt. James Hetfields och Kirk Hammetts tvillingsolon, vända mot varandra, är extra fina samtidigt som grafiska mönster dansar över scenens golv. (… vad tusan …)
3. For whom the bell tolls
Svarta fåglar cirklar under medlemmarnas fötter, men det verkar också som att minst en kråka har fastnat i Hetfields hals. (… är det …)
4. Fuel
Ljuset tänds i arenan, men något tycks ha kastat grus i maskineriet. Sångaren kämpar med textraderna, ljudet fladdrar – och riktigt tänd verkar egentligen bara Rob Trujillo vara, som springer ner och spelar vid stängslen. (…egentligen för fel…)
5. The unforgiven
Föregås av en kort solospot från Hammett, som skär sig en smula mot den emotionellt laddade tyngden i ”The black album”-balladen. Och Hetfield kämpar ännu en gång med sången under stora delar av låten. (…på frontmannen?)
6. Now that we’re dead
Hetfield ber ”familjen” om ursäkt för sin stämbandskondition – och nackskjuter därmed elefanten i lokalen. Fjolårsalbumets mest tydligt ”Load”/”Reload”-nostalgiska stund växer därför med 32 000 händer i luften och ett ljud som börjar hitta fokus. (Aha!)
7. Moth into flame
Efter James snabba publikgallup skjuter laserstrålar ut från scenen och bandet surrar in i en musikaliskt kompakt tagning av ännu ett ”Hardwired…”-spår, som känns som ett långlevande obligatorium i repertoaren.
8. Harvester of sorrow
Det är alltid slående att höra hur mycket fetare den kaloridopade liveversionen låter jämfört med den flortunna ljudbilden på ”… And justice for all”. Frontmannen gör kvällens, hittills, bästa insats i ett stycke som ligger mer bekvämt i mun även på en sjukling.
9. Confusion
Versens snygga ”Disposable heroes”-passningar och leadriffen avger löften den otympliga refrängen inte kan infria. Ändå lyckas ”Hardwired…”-låten bringa ordning i studioversionens förvirring.
10. One
Rob Trujillo får ta ut svängar och strängar i ett oväntat funkigt bassolo som pausstycke innan bjärta laserstrålar leder in i bandets första videolåt. Har på senare år varit en smula otymplig, på grund av Lars Ulrichs stolpiga fotarbete i upptakten, men i kväll trampar hemmasonen mestadels rätt.
11. Master of puppets
Tur för Hetfield att han kan låna ut många strofer till publiken för här märks det hur kämpigt han har det på scen.
12. Fade to black
Hammetts ivriga fingrar verkar vilja spela sig igenom introsolot snabbare än vad arrangemanget tillåter och Ulrich har fria övningar vid pukorna, men i denna ”Ride the lightning”-rysare ger Hetfields skärrade hals låten nytt djup och raspiga rostkanter.
13. Seek and destroy
Arkivvänligt ”Kill ’em all”-obligatorium som får spontana gruffgropar att bryta ut här och där på golvet. Roligast: Trujillos karuselldans med basen.
Extranummer
14. Battery
Sprakande gnistor cirklar runt scengolvet samtidigt som tempot piskas upp. En välkommen urladdning där en sprucken röst också fungerar förvånansvärt bra.
15. Nothing else matters
Pliktskyldig och ryggradsmässig – och ganska långt från tidigare djupgrävande känslostormar.
16. Enter sandman
Omöjlig att ta sig förbi, omöjlig att efter överkonsumtion älska på skiva, omöjlig att inte gilla live. Rösten… nä. Publikens kärlek… ja!
