POP Vi får åtminstone ge Ed Sheeran att han inte hycklar.
26-åringen från brittiska Framlingham vill bli så populär som det bara är möjligt och sälja så mycket skivor som det bara är möjligt. Om det innebär att slipa bort de sista obekväma kanterna från sin artistiska persona och anamma så många gångbara moderna popsound som möjligt för att träffa så brett det bara går gör han det med glädje.
Sheeran har själv erkänt att teamet han jobbar med har tänkt i termer av att få in låtar som passar i många olika sorters radiokanaler när de har satt ihop hans tredje album. Den allra sämsta låten här, ett horribelt möte mellan rap och irländsk folkmusik som heter ”Galway girl”, ville faktiskt inte ens skivbolaget ha med men Sheeran insisterade eftersom målgruppen hel-, halv- eller kvartsirländare är stor och finns över hela världen.
Ja, jag vet. Jag vet. Alla världsartister på eller över Sheerans nivå ser på sin musik som ett affärsprojekt. Horder av pr-strateger kopplas in även när Bruce Springsteen, Adele, Beyoncé och U2 släpper skivor. Skillnaden är att där brukar det åtminstone oftast även gå att hitta en stark och tydlig artistisk vision.
Ed Sheeran låter verkligen som att han bara vill vara till lags och göra musik som stör minst möjligt antal människor.
På ”÷” tar han hjälp av hitfantomer som producenten Benny Blanco (Katy Perry, Maroon 5, Rihanna, Justin Bieber med flera), One Republic-mannen Ryan Tedder och Steve Mac (Shakira, One Direction, Kelly Clarkson) för att bredda sin patenterade akustiska mjukpop lagom mycket åt pojkband, hiphop och afrobeat. En låt på deluxe-versionen som heter ”Barcelona” låter så klyschigt spansk att man skulle kunna tro att vi har att göra med en sofistikerad ironiker.
Men Sheeran försöker aldrig vara smart, hans musik är fri från undertexter. Den vänröstade sångaren vill verkligen vara sin generations Chris De Burgh. Känslorna är raka och smäktande men när det väl handlar om de mörkare sidorna av kärleken och existensen blir det aldrig jobbigt på riktigt. Ofta låter det som musik på psykofarmaka, både de djupaste dalarna och de högsta topparna är kapade. Kvar blir musik i ett närmast provocerande alldagligt och oförargligt mellanläge.
Jag kan förstå vad det är som tilltalar med det. Ed Sheeran är så generisk att i princip vem som helst på ett eller annat sätt kan identifiera sig med honom. Han har sannolikt lyckats konstruera precis det hitmonster som han försökte göra.
Eftersom det egendomligt nog verkar ha blivit viktigt att kritiker ska tycka att allt som är populärt är bra måste jag väl nämna det, så att det förs till protokollet att jag de facto klarar av att höra hur skickligt Sheeran och hans folk lyckas känna av vad folk vill ha.
Icke desto mindre är det här en bottenlöst tråkig skiva.
BÄSTA SPÅR: ”Save myself”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!