Med tanke på skivbranschens kräftgång under 2000-talet kanske det är snurrigt värre att ägna en hel dag åt ett stofilformat som plattor.
Men det är också det som gör Record Store Day, ett världsomspännande initiativ, till en sådan högtidsstund. En ursäkt, som om det skulle behövas, att huka över tätt packade backar och fingra på den ena dyrgripen efter andra. Att slänga käft med andra intresserade, och kanske se något av de liveframträdanden som sker i utvalda butiker landet över.
Som traditionen bjuder släpps också en rad specialutgåvor för den som är sugen på att lätta på spenderbyxorna.
Här är de sex mest intressanta inom den hårdare musiken.

Coheed And Cambria: ”Good Apollo I’m burning star IV volume one: From fear through the eyes of madness”
Förvisso inleddes bandets episka berättelse om The amory wars och de båda protagonisterna Coheed och Cambria redan med millennie-ep:n ”Delirium trigger” men det var först här som musiken började närma sig de konceptuella ambitionerna. Influerade av såväl At The Drive-In som Rush hittade Claudio Sanchez och hans mannar på sitt krångligt döpta tredje album  en säregen mittfåra genom alternativrock, prog, metal och emo med perfekt balans mellan infallen. Ursprungligen släppt 2005 är det här första gången som skivan presenteras i dubbelt vinylutförande och med splattrig spårmatta. Låter lika tjusigt som musiken, det. Och på önskelistan inför nästa år står en liknande behandling av föregångaren ”In keeping secrets of silent earth: 3”, vars titelspår alltjämt är kvartettens absolut finaste stund.

Discharge: ”Hear nothing see nothing say nothing”
Få band kan med rätta anses ha fött en egen subgenre. Som arkitekter och visionärer bakom det så kallade d-beat-soundet är Discharges status i musikhistorien cementerad – inte minst genom att exempelvis Anthrax och Metallica gjort covers på deras tidigare låtar – och med tanke på hur inflytelserik deras rytmiskt drivna ljudvägg har varit känns det extra spännande att återse bandets debutalbum från 1982 i lyxig vinylversion. Allmänt hyllad som Discharges kreativa peak är ”Hear nothing see nothing say nothing” en skiva som faktiskt låter förbannat hård även i dag, 35 år senare. Den minimalistiska formen, byggd på repetitiva riffbyggen och stramt hållna plakattexter, är utarbetat rå och även hos en förhärdad lyssnare lämnar exempelvis ”Protest and survive”, ”The nightmare continues” eller ”Q: And children A: And children” rostfärgade skavsår i öronen. Lagom till Record Store Day släpps även tiolåtars-ep:n ”Why?” (1981) på bildvinyl, även den ett spännande köp för den som föredrar sitt mangel i stramt hållet format.

Katatonia: ”Proscenium”
På ett sätt är insikten att Stockholmsbandet har skruvat och finkalibrerat sin plyschprog i hela 24 år en smula svindlande. Å andra sidan – om en ställer den undergångsladdade black metal-debuten ”Dance of december souls” (1993) jämte den utmärkta fjolårsgiven ”The fall of hearts” låter det som att det handlar om två vitt skilda band. Som ändå lyckas väldigt bra med att vara just Katatonia. Ensemblen firar Record Store Day med att möjliggöra köp av en exklusiv tiotumsvinyl bestående av fyra livelåtar inspelade i bulgariska Plovdiv i strikt begränsat format. Bara 300 exemplar har pressats upp inför dagens begivenhet så det gäller att slå till snabbt. För den som eventuellt är osäker på musikens förträfflighet går det alltid att inspektera den redan nu, via de bonusspår som ligger på lyxutgåvan av senaste fullängaren.

Ramones: ”76–79 singles box”
Förvisso lärde sig fejkbröderna från Forest Hills i Queens – sammanlagt sju sådana hann medverka i Ramones under den 22-åriga karriären – aldrig att räkna längre än till fyra. Men deras strikt formatstyrda blandning av tuggummipop och urpunk är värd Nobelpriset då den lyckas göra något så charmigt drabbande och för evigt intressant av så begränsade medel. Speciellt gäller det karriären under sjuttiotalets andra hälft, en tidsera som även ligger till grund för denna singeldekalog. I den nya samlarlådan hittar vi evergreens som ”Sheena is a punk rocker”, ”Blitzkrieg bop”, ”I wanna be sedated” i både stereo- och mono-format, ”Rock ’n’ roll high school” och ”Swallow my pride” – chict förpackade i en cigarettpaketöppnad låda. 3 500 exemplar har tryckts upp och Aftonbladets störste Ramones-kännare, biträdande debattredaktören Kristofer Forssblad Olsson, har febrat om dess blotta existens i veckor nu. Ett givet inköp för den som har punkhjärtat på rätt ställe, med andra ord. Hey ho, let’s go!

Venom: ”Welcome to hell”
På något sätt är allt denna trios fel. Jag ska inte dra på mig den bylsiga ”nere sen dag ett”-mössan och hävda att jag blev något annat än livrädd när jag hörde ”Live like an angel (Die like a devil)” 1981, men den lockelse som Cronos och hans helhjärtat taffliga medmusikanter erbjöd gjorde att bandet var omöjligt att avfärda. Visst, i dag låter deras punkbottnade metalmuller tämligen harmlöst, mer som en Motörhead-lp spelad på fel varvtal än som en tonsättning av helvetets portars öppnande. Men likväl är det här en hårdrocksklenod som möjliggjorde många andra bands karriärer. Utan Venom hade Metallica aldrig låtit som de gjorde under den tidiga karriären, Slayer hade måhända fortsatt spela Judas Priest-covers i Los Angeles mer perifera stadsdelar och black metal – själva genrenamnet är ju för bövelen hämtat från bandets andra lp – skulle eventuellt ha tagit sig ett helt annat uttryck. Detta släpp, tillsammans med debuten ”Welcome to hell”, presenteras just i dag i exklusiva bildvinylversioner som är ett måste – inte minst för att de kommer göra sig väldigt fint som estetiskt fulländade väggprydnader bredvid ”Reign in blood” och ”British steel”.

LÄS MARKUS LARSSONS RECORD STORE DAY-TIPS HÄR!