Bruno Mars
Plats: Globen, Stockholm. Publik: Drygt 14 000 (utsålt). Längd: 1 timme och 35 minuter. Bäst: ”Just the way you are” och ”Uptown funk”. Sämst: Vissa stunder är inget annat än påkostad funkpopbuskis. Fråga: Hur länge dröjer det innan kvällens förband, den briljante Anderson Paak, är huvudakt i samma arena?

Ibland är musiken mest som ett Happy meal på McDonalds.
En plusmeny med keps.
Men mot slutet kan man bara stå där med ett fånigt leende över hela ansiktet.
Först och främst:
Bandet.
Bruno Mars omger sig med ett gäng drillade musiker som jobbar hårt för gaget. De ska inte bara hålla koll på sina instrument. Under minst 90 procent av spelningen måste de även vara showens dansare.
Blåsarna, basisten och kören virvlar runt med sina vita sneakers över hela scenen i en välrepeterad och synkroniserad koreografi. Vid ett tillfälle funkhoppar allihop till och med på stjärten.
Ryktet om Bruno Mars färdigheter som entertainer är inte ett dugg överdrivet. Musikaliskt når han inte upp till knäna på sina största förebilder. Men få klarar av att leverera liknande totalshower utan att åtminstone använda förinspelade partier. Publikkontakten är värd en Grammy.
Musiken är inte lika imponerade. Ibland blir Mars en banal och hyperkommersiell Las Vegas-version av sina fantastiska inspirationskällor.
På många sätt är 31-åringen från Honolulu mer som soulmusikens feel good-version av Robbie Williams än en värdig arvtagare till Michael Jackson eller Prince. Känslan av funkpopbuskis går inte riktigt att tvätta bort.
Vissa ballader har inget alls med musik att göra – det är snyftmos för ”Idol”. Och tyvärr utgår setet ofta från det senaste och svaga albumet ”24k magic”.
Men till slut går det inte att värja sig. När Bruno Mars bränner av sina största hits mot slutet, raket efter raket efter raket, är det som om 14 000 personer i Globen firar att Sverige just har tagit VM-guld i fotboll. Fansens oförställda och massiva glädje, som fångas på bildskärmarna under den ”Born to run”-rusiga ”Just the way you are”, skickar rysningar genom hela kroppen.
Stämningen sammanfattas kanske bäst av att det inte blir en löjlig gimmick när två brandmän rusar in och försöker kyla ner scengolvet under ”Uptown funk”.
Finalen är en klassisk soulteater av popmelodier, funk och svett.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!