POP Jag minns första gången jag såg Dua Lipa. Hon befann sig i en öde skog och bad sin älskare om en sista dans.
Det var i musikvideon till tredje singeln ”Last dance” i fjol och jag fann mig själv grubblandes över när jag senast hade hört något liknande. Å ena sidan var låten ren, dansant pop. Å andra sidan så oerhört fylld av längtan.
Det är en kombination som visserligen inte är outforskad, men tämligen sällsynt.
Jag fortsatte att grubbla men kom aldrig fram till ett svar. Troligen för att det 21-åriga stjärnskottet från London besitter en förmåga som få andra har — att hitta något unikt i det som redan är gjort.
Sedan började hon tänka om, tänka bredare. Siktet efter radiostationer och topplistor blev allt tydligare och hon lånade ut sin röst till hitmakare som producenten Martin Garrix och rapparen Sean Paul.
Här tar hon hjälp av Miguel och Coldplays Chris Martin. Lipas debutalbum, som har skjutits upp i ett års tid, landar därför i motsatsen till vårt första möte. ”Last dance” är bortvald och finns endast med på en förlängd version av albumet. Flera av de låtar som har prioriterats är svåra att skilja ut bland dagens otaliga popdängor.
Om det är hitlistorna som Dua Lipa vill åt; hatten av. Det här är snygg pop som kommer att snurra på a-rotation i kommersiella radiokanaler och avsluta många sommarkvällar på Ibiza. Men smaken av originalitet är svår att glömma och vår första dans är nu ett minne blott. 
BÄSTA SPÅR: ”Be the one” .

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!