ROCK ”All of my life there’s one thing I’ve been hoping to find/A woman like you, honey, whose software matches this hard drive of mine”.
Den förste sleazerockaren förnekar sig inte på sitt sista album. Countryfolkiga valsen ”3/4 time” skrevs från början av Tony Joe White och har gjorts av bland andra Ray Charles, men när Chuck Berry spelar in den som ”3/4 time (Enchiladas)” uppdaterar han texten en aning och tar den dubbeltydiga risqué-traditionen in i it-eran.
Berry gjorde låten när jag såg honom på Baltiska Hallen i Malmö 2007, men så jobbade han också med den här skivan redan då.
Det är de facto 38 år sedan rock’n’roll-arkitekten från St Louis senast släppte ett album. Delvis för att det länge var tämligen begränsad efterfrågan på ny Chuck Berry-musik, delvis för att hans studio brann ned 1989 och han fick tvingas börja om, delvis för att hälsan har begränsat tempot de senaste åren.
Tre månader efter hans död, 90 år gammal, anländer slutligen ”Chuck”. Och förutom raden om mjukvara och hårddisk låter den väldigt mycket som att världen har stått stilla sedan förra skivan ”Rock it” från 1979.
Produktionen är minst sagt basic och inte ens närvaron av Rage Against The Machine-mannen Tom Morello i ”Big boys” adderar någon som helst moderniserad känsla.
Berry blandar tre nummer av sin patenterade chuck’n’roll med några bluesiga ballader, en spoken word-låt om en holländare och den karibiskt influerade ”Jamaica moon” (en remake av hans egen gamla ”Havana moon”), där Chucken gör ett halvlyckat försök att sjunga på patois.
Icke desto mindre: det är kul att lyssna. Chuck Berry live de senaste 30 åren har inte sällan handlat om att se en artist med halvstämd gitarr harva igenom minsta möjliga mängd pliktskyldiga hits och låta ett lokalt kompband haka på efter bästa förmåga men på ”Chuck” låter det verkligen som att han bryr sig. Rösten finns där, egendomligt oförstörd, och den finurliga poesin likaså.
”Lady B Goode” är förstås ett slags uppföljare till ”Johnny B Goode” och ”Darlin’” är en ömsint sång om dödlighet skriven till hans dotter.
”Chuck” kan förstås inte mäta sig med Berrys största stunder men som farväl och summering av en klassisk rock’n’rollgärning fungerar skivan mer än väl.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!