ROCK Jag kan emellanåt fundera över exakt vad det är som gör att så många med flammande emfas avskyr Nickelback. Ingen av medlemmarna har ju mejat ned oskyldiga eftermiddagsshoppare med lastbil, släppt oljefatsbomber över barn i Aleppo eller på annat sätt gjort sig skyldig till något som kan anses vara ens lite ”ont”.
Det handlar inte om Opus Dei, Illuminati och Gargamel som stormar världen anförda av apokalypsens fyra ryttare. Utan om ett rockband.
Om än ett väldigt dåligt sådant.
Det självklara svaret kommer varje gång kvartetten från kanadensiska Hanna släpper en ny skiva eller besöker en närbelägen scen.
För Nickelback är inte bara en synnerligen usel grupp, sådana finns det kopiöst många av världen över. Den uppenbara provokationen ligger snarare i att ensemblen är en omåttligt populär usel grupp, och att 50 miljoner skivköpare genom åren har valt att hjälpa upp dem till superstjärnestatus är nog för att få det att gunga under fötterna samtidigt som blodtrycket rusar.
Dessvärre är detta inget som combons nionde album kommer att ändra på. För även om frontmannen Chad Kroeger i intervjuer har pratat om att skivan utgör en återkoppling till hårdare rötter är ”Feed the machine” precis samma blandning av botoxade ballader och fuskhård mozzarellarock som vi har hört på till exempel ”Silver side up”, ”All the right reasons” eller föregångaren ”No fixed address”.
Gillar du att tömma tårkanalerna till tonerna av ”How you remind me”, ”Photograph” eller ”Someday”? Grattis. Då finns här en rad kramgoa låtar i samma stil, likt ”Everytime we’re together” och ”After the rain”. Är din idé om god rocklyrik naiva dagboksanteckningar finns sådant i ”Song on fire” (”The first words that come out/And I can see this song will be about you/I can’t believe that I can breathe without you/But all I need to do is carry on”), ”Must be nice” (”One step, two step, electric slide/Red fish, blue fish, blow your mind/Engine, engine, number nine/Mama’s gonna let you set the moon on fire”) eller ”Home” (”Lying awake, did it again for Christ sake/Should’ve told her to go and I know it/But she tasted like home”).
Men söker du något så elementärt som bra musik, då får du leta någon annanstans än på ”Feed the machine”.
BÄSTA SPÅR: ”The betrayal (Act III)”.

LÄS FLER NYA SKIVRECENSIONER HÄR!