POP Telefonen har länge spelat en betydande roll i musikens värld. Chaka Khan har väntat ivrigt vid den i hopp om ett samtal från sin älskare. Lionel Richie har använt sig av den för att bekänna sina känslor.
 På senare år har Adele, Lady Gaga och Carly Rae Jepsen gjort låtar med avstamp i telefonledningens kraft.
Med ”Witness” ställer sig även Katy Perry i ledet. På så vis är det här popstjärnans mest konceptuella album hittills.
”Chained to the rhythm”, albumets huvudsingel, satte tidigt temat. Budskapet är enkelt; vi tror oss leva i nuet när våra ögon sällan lämnar mobilskärmen. ”Roulette” diskuterar kraften i enstaka sms och med sitt samplande av ett tangentbord handlar ”Save as draft” om att skriva, ta bort och skriva om ett meddelande. För att till slut inte våga skicka iväg det.
Någonstans där ligger en djupare innebörd. Gissningsvis något i stil med att vi alla är ödmjuka tjänare till den moderna teknologin. Men Katy Perrys försök till omvärldsanalys ter sig oftast barnslig. Kanske är budskapet alltför invirat i sockervadd och fluffiga moln för att faktiskt nå fram. De ofta osammanhängande texterna får ytterst lite genomslagskraft, inte minst när de jämförs med den samhällskritik som tidigare gjorts av Perrys kollegor. Och ja, jag tänker på Beyoncé.
Katy Perry har även gett sig in på nya vägar musikaliskt. Här gör hon sitt bästa för att kombinera popen med inslag av house, techno och electro. Men det låter lika gjort som sill till midsommarfirandet. Här finns inga slagkraftiga refränger eller potentiella radioklassiker á la ”Roar” eller ”Firework” att yla fram i duschen. Inte ens huvudsingeln, som är den hetaste hiten i högen, har haft någon stående effekt på radiostationerna.
Det händer ibland att Katy Perry lägger politiken åt sidan för att i stället slå ett slag för kvinnligheten. I låtar som “Hey hey hey” och ”Power” kommer självsäkerheten fram när hon beskriver sig själv som både en gudinna och en tuffare Marilyn Monroe. Det är synd att de stunderna är alltför få.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!