Slayer
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: Arrangörerna säger 10 000. Längd: Ganska exakt 90 minuter. Bäst: Paraden från och med ”Seasons in the abyss” och framåt. Sämst: Ljudmixen sväljer mycket av sången under första timmen. Fråga: Hade inte exempelvis ”Black magic” varit ett starkare ”Show no mercy”-kort än ”Fight ’til death”?

I teorin är Slayer världens bästa band.
En metalinstitution som är värd respekt och evig knäskålsvördnad.
Men de når inte riktigt upp till den nivån en kväll som denna.

Det som till stora delar omger thrashkvartetten årsmodell 2017 är en rad ”trots att” och ”ändå”.
För trots att Tom Arayas ryggskada hindrar honom från att headbanga på det där vilda sättet är han ändå en mysig metalfarbror, iklädd alldeles för pösiga skinnbyxor och med ett läckert tomteskägg.
Trots att Jeff Hanneman, av högst naturliga skäl, inte längre står där på vänsterflanken är ändå Gary Holt en klippa som tar igen mycket.
Och trots att Slayer så sent som för tre år sen, på ett übersvettigt intimt gig på KB i Malmö, fick tidigare kollegan Joacim Forsén att avlossa fempluskanonen känns det ändå rimligt att de är dragnummer en junikväll bland popcornmaskiner och svindlande åkattraktioner.
Det är också kontrasten mellan gruppens innersta väsen och spelplatsen som gör det. För hade Kerry King och Araya någonsin tänkt tanken när de under tidigt 1980-tal spelade in ”Hell awaits” att låten skulle dra ner ett pursvenskt nöjesfält i fördärvet? Att ”Dead skin mask”, som berättar historien om den händige seriemördaren Ed Gein, 27 år senare är musikalisk underhållning för folk som kammar hem jättestora chokladkakor på tombolahjul och prickskytte? Att ”Angel of death” skulle bli den låt som skickar tiotusentalet tivolibesökare hem till sina trygga sängar?
Troligtvis inte.
Vilket kanske gör det faktum att de faktiskt gör just det desto roligare.
För i skarven mellan vad som en gång var och vad som nu är spänner Slayer kompetensmuskeln framåt finalen. När ”Seasons in the abyss” går över i såväl ”Hell awaits” som ”Raining blood” och ”Chemical warfare” och dessutom får bukt med över 60 minuters ljudproblem står det också klart.
I teorin är Slayer världens bästa band.
Och i sisådär 30 minuter i kväll är de det även i praktiken.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!