Bad Religions mogenpunk har svårt att hitta riktigt rätt nerv
av
Bad Religion
Gröna Lund, Stockholm.
Publik: 6 500.
Längd: Runt 75 minuter.
Bäst: Den repertoarsena trion ”Generator”, ”Sorrow” och ”You” får nästan Djurgårdsmarken att försvinna under fötterna.
Sämst: Lektor Graffin har mycket att säga och förmedla. Synd att han inte tar tillfället i akt oftare.
På ytan kan du höra akademikerpunk lika förväntansfullt lycklig som de knoddar som köar till Nyckelpigan.
Under det – ett allvarsdjup bortom sockervadd och tombolahjul.
Och däremellan ett Bad Religion som bara emellanåt får en att få stora snurren.
I teorin borde jag ha väldigt svårt att på något rimligt och sansat sätt förhålla mig till det här långlivade Los Angeles-gänget. Det handlar ändå om en grupp som, främst via dess chefsideologer Greg Graffin och Brett Gurewitz, har betytt avsevärt mycket mer för min intellektuella mognad än femton år i det svenska skolsystemet och därtill om en ensemble som tydligare än andra har bevisat att även den beskaste av medicin smakar så pass mycket sötare då den får dela sked med en sympatisk melodi.
Det där är alltstå teorin. Och en rent konservatorisk tanke skulle göra gällande att det så för alltid kommer förbli, trots tre decennier tillsammans och avsevärt många grå hårstrån senare.
För Bad Religion i praktiken är det som gör förhållningssättet desto svårare. Inte så mycket för att åren har drabbat dem, det har de ju oss alla, utan för att kvintetten live ofta har svårt att leva upp till den ikoniska bilden den en gång i tiden målade på väggen.
Det är egentligen svårt att sätta fingret exakt på vad som ligger bakom tveksamheten. Om det är att en frenetiskt tuggummiidisslande Mike Dimkich, sitt Elvis Costello-vinklade fotarbete till trots, har svårt att fylla upp den plats som en invant studsande Greg Hetson har lämnat efter sig? Huruvida det handlar om en repertoar som snarare ger plats åt hyggligheter likt ”The streets of America” och ”The handshake” i stället för oumbärligheter som ”We’re only gonna die”, ”Struck a nerve” eller ”1000 more fools”? Eller bara att exempelvis ”I want to conquer the world” och ”New dark ages” har bränt hårdare i huden vid tidigare möten?
Så nog smakar fortfarande den beska medicinen fortfarande väldigt förförande, speciellt då den lindas in i de här melodipillren. Men den där teoretiska oundgängligheten träder bara fram mellan varven.
LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!
LÅTLISTAN 1. American Jesus 2. New dark ages 3. Do what you want 4. Atomic garden 5. Let them eat war 6. Stranger than fiction 7. Along the way 8. I want to conquer the world 9. Fuck you 10. The streets of America 11. Modern man 12. Suffer 13. No control 14. Against the grain 15. Come join us 16. Dearly beloved 17. Anesthesia 18. Los Angeles is burning 19. 21st century (Digital boy) 20. Generator 21. Sorrow 22. You 23. Punk rock song Extranummer 24. The handshake 25. Infected 26. Fuck armageddon … this is hell
LÄS MER OM BAD RELIGION:
• Liverecension från Bråvalla 2014.
• ”Har ni fått tomtar på loftet, Bad Religion” – Krönika om ”Christmas songs”.
• Liverecension från Sticky Fingers 2013.
• Skivrecension av ”True north”.
• Skivrecension av ”The dissent of man”.
• Liverecension från West Coast Riot 2010.
• Liverecension från West Coast Riot 2008.
• Liverecension från Stockholm 2005.
