POP/ROCK/JAZZ Randy Newman skulle verkligen inte behöva göra ny musik. Som artist och låtskrivare har tjänat massor av pengar på amerikanska klassiker som ”I think it’s going to rain today”, ”You can leave your hat on”, ”Sail away”, ”Let’s burn down the cornfield”, ”Lonely at the top”, ”Louisiana 1927” (hör den väldigt gärna även med Aaron Neville) och ”Short people”. Han har fått Grammys, Emmys och inte minst Oscars för otaliga av sina kända filmsoundtracks. Han finns med i såväl Songwriters Hall of Fame som Rock’n’roll Hall of Fame och har en stjärna på Hollywood Boulevard.
Han är så klar man kan bli, och dessutom 73 år gammal.
Men med rådande politiskt läge i Amerika och världen ska vi förstås vara djupt tacksamma för att Los Angeles-veteranen nu har spelat in sitt första studioalbum sedan 2008 års ”Harps and angels”.
Newmans unika förmåga att göra sylvass satir från alla möjliga vinklar finns nämligen i högsta grad kvar.
Lyssna framför allt på den inledande åttaminutersmusikalen ”The great debate”, med vetenskapen i ena ringhörnan och religionen i den andra och ämnen som mörk materia, evolutionen och global uppvärmning på agendan.
Stor underhållning, från en virtuos med såväl penna som melodier och arrangemang. Och det svänger, inte minst när kyrkans representanter varje gång diskussionen blir svårgreppbar brister ut i ett gospelystert ”I’ll take Jesus every time”.
”Dark matter” rymmer även den fantastiskt music hall-jazziga ”Putin”, där den store ryske ledaren (”when he take his shirt off make me wanna be a lady”) för ett kort ögonblick tvivlar på sig själv.
Men även om Newman på senare år har fått mest uppmärksamhet för sina låtar om tillståndet i landet (texten till ”A few words in defense of our country” från förra albumet publicerades som debattinlägg i New York Times) är han främst en historieberättare. Här finns en lysande låt om bluessångaren Sonny Boy Williamson och en annan där två bröder Kennedy enas om sin beundran för den kubanska sångerskan Celia Cruz.
Och allra mest berör Newman när han lägger sin giftiga humor åt sådan och blir genuint personlig. Han har ju den sidan också. ”Lost without you” är en gripande pianoballad om åldrande och avslutande ”Wandering boy” en lika stark sång om familjeband.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!