Prophets Of Rage
Prophets Of Rage
Fantasy/Caroline/Universal

ROCK/HIPHOP Under det tidiga 90-talet stod Public Enemy och Rage Against The Machine på varsin sida av genrebarrikaderna och attackerade liknande problem utifrån olika perspektiv. Förvisso baserade på olika sidor av den amerikanska kontinenten, men polisbrutalitet, utanförskap, fattigdom och rasism spände som ett sorgsvart band mellan New York och Los Angeles. Än i dag känns till exempel ”Fight the power” och ”Bombtrack” som olika delar av samma berättelse, sina musikaliska olikheter till trots.
Därför är det fullkomligt rimligt att karriärbanorna förr eller senare skulle korsas.
Nu är förvisso medlemmarna i supergruppen Prophets Of Rage ingalunda noviser i denna crossoverambition. Redan på låten ”She watches Channel zero?!” använde Public Enemy en sampling av Slayers ”Angel of death” som huvudtema, medan Rage Against The Machine å sin sida byggde en hel karriär på att löda samman metal och hardcore med smattrande rap.
Lika självklart känns det att de med sig på tåget skulle få B-Real från Cypress Hill, även det en grupp som på bland annat ”Skull & bones” har blandat genrer på liknande sätt med riktigt lyckat resultat.
Soundet på septettens debutalbum faller sig naturligt.
Med tanke på vilken hårt sammansvetsad trio Tom Morello, Brad Wilk och Tim Commerford är överraskar det föga att många av deras riff- och rytmbyggen känns som uppenbara RATM-ismer medan de munviga rapparna Chuck D och B-Real är så trygga i sina respektive stilar att de kompletterar varandra tjusigt.
I en handfull spår framstår också Prophets Of Rage som just den typ av band som USA behöver just nu. Mot den paranoida och skruvade politiska verklighet som har gjort stollen Donald Trump till världens mäktigaste man lägger de rhymes om att se igenom maktens lögner (”Radical eyes”), ett styrande system som minutiöst övervakar sina medborgare (”Take me higher”) och vikten av att häva den nedåtgående nationalismspiral som världen befinner sig i just nu (”Unfuck the world”). Här finns skärpa och närvaro, en glöd som musiken dessvärre inte alltid lyckas ta hem. För även om musikertrion är tät och svängig stannar några låtidéer vid intressanta skisser. Den temporika ganjarökaren ”Legalize me” känns malplacerad i sammanhanget, ”Who owns who” saknar mycket av den styrka som det angelägna ämnet kräver och ”Smash it” känns relativt blek som avslutningsspår.
Sådana svackor gör ”Prophets Of Rage” till en splittrad upplevelse. Ett album som trots sina goda intentioner lovar mer än vad det klarar av att föra till bordet, med höga toppar men också några dalar. Skivan hade behövt vara mer sammanhållen för att bli det revolutionssoundtrack som bandet så innerligt tycks önska att den ska vara.
BÄSTA SPÅR: ”Unfuck the world”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!