Säkerts spelning på Popaganda är ett felfritt exempel på när musiken får en större innerbörd.

När de första ackorden drar i gång har Joy ännu inte avslutat sin spelning på andra sidan Eriksdalsbadet. Tvärs över festivalområdet hörs en genomträngande bas. Det gör ingenting, jublet från den stora scenen och Annika Norlins distinkta röst är mycket starkare ändå. Pirret i magen växer i samma sekund som bandet börjar med ”Det här är vad dom säger” och Norlin omfamnar ord som ”bräcklig” och ”klä” med sin norrländska dialekt. ”Jag ska bara fixa med gitarren. Shit, vad fint det är här”, säger hon när låten är slut.
På scen står en handfull musiker. Precis som på sitt senaste album delar huvudpersonen flitigt upp sången mellan sig själv och andra. Det är långt ifrån det enda tecknet på samhörighet vi får uppleva ikväll.
Norlin säger att hennes låtar ofta är så personliga att de blir svåra att framföra. ”Här har ni en låt om att jag föder barn, så kan vi koppla av sen”, säger hon medan de första tonerna ur ”Dian Fossey” ekar över publikhavet. I låten går hon på Grammisgalan. ”Fulla tjejer fick pris, för tio år sen var det fulla killar”, sjunger hon. Ett högt jubel uppstår.
Likaså när hon tillägnar ett brandtal under låten ”Fredrik” till alla de på flykt, till de som lever i fattigdom, till de utan privilegiet att få ta del av musik. Likaså när hon pratar om hur vi tillsammans ska kämpa mot sexuella trakasserier. ”Vi ska ta tillbaka natten och vi ska vara varandras armé”, säger hon innan höjdpunkten ”Allt som är ditt”. Ibland är musik mer än bara musik, ibland är det den största formen av gemenskap.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!