POP Det enklaste sättet för en musiker att bevisa sin storhet? Att släppa en skiva ur tomma intet.
Det har gått åtta år sedan Fever Ray senast gav ut ett album men det tog Karin Dreijer mindre än åtta sekunder att få musik-Sverige att stanna upp. I går fylldes sociala medier av nyheten att rösten och visionären från The Knife släpper nytt under sitt soloalias.
Jag vet inte varför hon valde att göra det nu. Kanske var tiden kommen. Kanske vet Dreijer att hon aldrig har behövts mer än nu. Fever Rays existens och styrka är mer angelägen än någonsin i en tid när många fortfarande verkar tro att kvinnors sexualitet tillhör männen.
Redan i inledande ”Wanna sip” gör Dreijer tydligt klart vem det är som bestämmer: ”Wanna do it?/If we do it it’s my way/Cuz how you do it when you do it/It’s not okay”.
”This country” fortsätter på samma spår: ”Tell me something sexy and I’ll log off my whatever”. Den genomträngande ljudbilden som ackompanjerar orden känns som en käftsmäll, ett långfinger i luften.
Musiken är minst lika stark. Jag gick direkt till det instrumentala titelspåret när jag började lyssna på ”Plunge”, tänkte att det viktigaste Dreijer ville säga skulle finnas där. Hon har alltid främst låtit musiken tala. Fåordig annars men närmast allsmäktigt uttrycksfull i musiken, med melodier som alltid bitit ifrån med bravur. Så även den här gången.
Den vassa produktionen är lika skrämmande som inbjudande. Lika skärande som värmande. ”A part of us”, samarbetet med den göteborgska electroartisten Tami T, är ett förföriskt dansnummer. Singeln ”To the moon and back” är nytänkande edm.
”I learn gratefully in music that the decision to fall is harder than the fall itself”, skrev Dreijer i sitt pressmeddelande i går. Fever Rays komplexitet är ibland svår att ta till sig. Men det är alltid lika lätt att falla för henne. Det är faktiskt svårare att välja att inte göra det.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!