Det kunde ha blivit en riktigt dyster afton med mörkerrockens mest legendariske galjonsfigur.
Ingen hade förvånats, med tanke på vad Nick Cave har gått igenom de senaste åren.
Men det blir inte det. I stället lämnar vi Globen med en känsla av spirande hopp, rent av eufori.

För drygt två år sedan förlorade Nick Cave sin son. 15-årige Arthur Cave hade experimenterat med lsd och föll från en klippa i brittiska Brighton.
Hur man över huvud taget reser sig från den sortens tragedi är svårt att greppa, men Nick Cave valde att bearbeta sorgen med arbete. Fjolårsalbumet ”Skeleton tree” blev resultatet, och den gripande dokumentären ”One more time with feeling” dokumenterade processen.
”Skeleton tree” är långt ifrån Nick Caves mest lättillgängliga skiva. Fragmentarisk, drömsk och skör, närmast skissartad emellanåt. Så långt ifrån arenarock det går att komma.
Så det känns på förhand som ett våghalsigt projekt att placera en show kraftigt baserad på den sortens album i en så stor hall som Globen.
Men när den obegripligt nog 60-årige australiensaren går på scen står det snabbt klart att det inte är en introvert kväll präglad av sorg som han är här för att ge oss utan en kväll av förnyad tro på den riktigt explosiva rockmusikens helande kraft.
Cave inleder med tre nummer från ”Skeleton tree” men har skalat ned dem till benet, vilket gör dem skarpare och mer drabbande. ”Anthrocene” bärs fram av några få pianotoner och körer. ”Jesus alone” får en kusligt intensiv stämning av en tjutande ton som glider genom låten.
Det blir intensivt direkt, inte minst tack vare den där sällsynt övertygande närvaron som finns i Caves röst och som inte tappat det minsta lilla i glöd med åren.
Sångaren sjunger helst sina sånger nere hos publiken längst fram. Spänner ögonen i dem, skakar händer, tar några enkla danssteg i sin mörka kostym.
När han och The Bad Seeds – det välekiperade och på alla tänkbara sätt rutinerade band som efter över 30 år känner sin sångare utan och innan – sedan avlossar ”Higgs boson blues”, ett långt undergångsdundrande stycke rostblues om Higgs-partikeln, Miley Cyrus, Robert Johnson och djävulen, är det bara början på en sorts bombardemang av rock, blues, folk och mördarballader som ingen annan än Nick Cave kan iscensätta.
”From her to eternity” är en öronbedövande (jo, det här bandet spelar fortfarande högt) jordbävning. ”The mercy seat” är så laddad att violinisten Warren Ellis bokstavligt trasar sönder sin stråke. Under en lång, mässande ”Stagger Lee” smäller trummorna som pistolskott och Cave packar hela scenen full med publik.
I den majestätiska nya balladen ”I need you” känner vi verkligen smärtan som sångaren levt i de senaste åren, men det är inte den känsla han vill lämna oss med. Så sista extranumret ”Push the sky away” blir en fortsättning på Curtis Mayfields gamla mantra, ”keep on pushing”.
Den gamle allvarsmannen står som en frälsare bland sittande fans på scenen, lyfter blicken mot taket och trycker handen uppåt, framåt. Som för att visa att det finns en väg vidare även ur det mest becksvarta mörker.
Och sjunger:
”And some people say it’s just rock and roll/Oh, but it gets you right down to your soul”.
Det låter lite extra sant i kväll.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!