ROCK Sent i karriären sänkte Robert Plant rösten.
På något sätt fick det honom att komma närmare lyssnaren.
Albumet som han gjorde med bluegrassartisten och violinisten Alison Krauss, ”Raising sand” från 2007, var lika överraskande som bra. De sjöng bland annat rariteter skrivna av Gene Clark från The Byrds och The Everly Brothers. Det var americana som inte lät som något Plant eller Krauss har gjort tidigare.
”Raising sand” blev en kritikerhyllad bästsäljare. Den belönades med fem amerikanska Grammys, däribland för Årets album. Plant och Krauss började även jobba på en uppföljare tillsammans med producenten T-Bone Burnett, men projektet lades tyvärr på is.
I dag är det lika lätt att hänvisa till ”Raising sand” som till Led Zeppelin när man skriver om Robert Plant. Det är inte bara hans bästa skiva sedan ”Physical graffiti”. Duetterna med Alison Krauss verkar fortfarande påverka allt han gör.
Precis som allt Plant har släppt efter 2007 når ”Carry fire” inte upp till ”Raising sand”. Men det är en stillsam och eklektisk liten odyssé där musiken är inspirerad av hela karriären. Den som använder skivan som turistkarta har mycket att upptäcka.
Låttiteln ”The may queen” är en referens till ”Stairway to heaven”. Andra låtar vandrar i samma öppna och gröna folklandskap som ”Led Zeppelin III”. Stämningar från mellanöstern och Asien vävs in i Plants fascination för keltisk rock och blues.
Men någonstans hoppas jag fortfarande att Plant ska ringa Krauss i stället. ”Carry fire” blir sällan något mer än ett trivsamt substitut till ”Raising sand”.
BÄSTA SPÅR: ”New world…”

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!