Sigur Rós musik är som vackrast när den är så tyst att den drunknar i lokalens fläktsystem.
Då känns det som den vakar över oss.

Senast jag såg Sigur Rós var som förband på Radioheads ”Kid A”-turné i ett tält utanför Köpenhamn 2000. Sedan dess har mycket hänt – inte bara för Sigur Rós, även den isländska musiken – som Reykjavik-trion, bortsett från Björk då – blivit främsta ambassadörer för. Den har genomgått något av en revolution med Iceland airwaves-festivalen som årlig höjdpunkt. Jónsi & Alex, Ólafur Arnalds och Múm, för att nämna några av de bästa akterna, låter alla som landskapet på den trädfattiga och avlägsna ön i norra Atlanten.
Sigur Rós-konserten på Annexet börjar dock i stress-mode. Köerna är så långa att några av oss missar första låten. Men det dröjer inte länge förrän pulsen går ner. Sigur Rós musik har den effekten. Mot hypnotiska visuals framför trion sin musik, som befinner sig i gränslandet mellan postrock och ”Planet earth”-pop. Drone-kaskader möter stämningar som hämtade ur ”Naturmorgon i P1”. Jónsi Birgisson spelar gitarr med sin patenterade cellostråke och falsettsjunger på det påhittade språket hoppländska. Det är symptomatiskt att texterna ofta är omöjliga att uppfatta. Sigur Rós musik bygger inte på identifikation. Den symboliserar snarare de känslor som överhuvudtaget är svåra att sätta ord på. Översvallande vemod, klimatångest och vidunderligt vackra David Attenborough-vyer. Förtrollningen bryts bara när Orri Páll Dýrason spelar jättefel på sin keyboard och brister ut i ett gapskratt. Då påminns man om att det är ett rockband som står där på scenen och ger ifrån sig ljud och inte, typ, en blåval.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!