POP Efter Eurovision-segern med ”Euphoria” för fem år sedan har det inte varit alldeles lätt att förstå vad Loreen har velat med sin karriär. Debutalbumet ”Heal” splittrades mellan hyfsat modern danspop och en lite mer svävande balladsida.
Några år senare kom en drömsk version av Uno Svenningssons ”Under ytan”.
Vårens melodifestivalbidrag ”Statements” var maskinell r’n’b-pop med oväntat mycket attityd för det sammanhanget, som märkligt nog följdes upp med den mindre lyckade ”Body”, där Lorine Zineb Noka Talhaoui, som hon egentligen heter, gav sig på nåt slags technoinfluerad danspop.
Så att album nummer två bara några månader senare stämningsmässigt skulle leda tankarna till 90-talsnamn som Chris Isaak, The Cardigans, Titiyo och Mazzy Star var kanske inte alldeles väntat.
Men ”Ride” präglas av den sortens svalt beslöjade pop på mörk botten, om än med en mer modern twist. En annan referens är Amason, och det visar sig även vara medlemmar därifrån som backar upp Loreen. Petter Winnberg är dessutom albumets producent.
Loreen säger Loreen-aktiga saker som att albumet är ”en reflektion av min egen personliga sökprocess” men också att det är ”både ärligare och råare än det jag gjort tidigare”.
Och så känns det faktiskt. Den här sortens ”dämpat storslagna” mix av ödsliga gitarrer och skira stråkar låter som den mest passande inramningen hittills för 34-åringens strävt viskande soulröst, ett uttryck hon bottnar i.
”Ride” dignar kanske inte av vare sig potentiella hits eller sensationella låtar men låter, desto viktigare, som rätt väg framåt för Loreen.
BÄSTA SPÅR: ”Ride”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!