GÖTEBORG Scorpions lovade revansch efter kalkonspelningen på Sweden Rock Festival i somras.
I kampen för upprättelse gör bandet ett värdigt försök som vittnar om en smärre nytändning.

Senast Scorpions stod på Scandinaviums scen var för drygt 26 år sedan, när undertecknad bara var ett Candlemass-diggande foster. Då turnerade den tyska hitmaskinen världen över med ”Crazy world tour”.
Återkomsten 2017 går anmärkningsvärt nog under samma turnétitel, som då som nu ramar in världens tämligen labila tillstånd.
Med över 50 år av musicerande i ryggen är Scorpions rutinerade som få. Men bandets samlade yrkesvana är paradoxalt nog även deras akilleshäl. I livetappning känns bandet lika inövade, stela och spontanitetsberövade som kärleksförklaringarna i The Bachelor.
En fullskalig revansch uteblir därför i kväll. Den påkostade LED-showen och Mikkey Dees uppfriskande entusiasm till trots.
Det blir däremot inget fiasko eller en avdankad reprisering av de senaste Sverigegigen, som har sågats vid fotknölarna. Snarare ett välkommet kvalitetslyft.
Men det tar sin lilla tid att hitta formen. Efter den något taffliga och energilösa inledningen, bestående av ”Going out with a bang” och ”Make it real”, vaknar bandet och publiken någotsånär till ”The zoo”.
Inledningsvis tacklas även sedvanligt läderklädda Klaus Meine med att sätta de höga tonerna. Men det får han lyckligtvis bukt med allteftersom, för att senare briljera i finstämda ”Send me an angel” och extranumret ”Still living you”.
Rudolf Schenker och Matthias Jabs står för stabilare insatser. Schenkers ungdomliga energi, som jag tidigare uppfattat som tillgjord men som i kväll känns genuin, smittar dessutom av sig. Jabs å andra sidan gör sitt för att bevisa att han är en gitarrist att fortfarande räkna med.
Vid det här laget är jag däremot proppmätt på den ständigt rullande hitkavalkaden som Scorpion ger live. Med en så pass gedigen diskografi hade bandet kunnat överraska – och glänsa – med välgörande liverariteter.
Som att dra fram grovt underskattade ”Woman” från ”Face the heat” (1993) eller 70-talspärlan ”The Sails of Charon”, visserligen Uli Jon Roths gunstling, ur bakfickan.
Synd att de sparar sin våghalsighet till sina skivomslag.
Konceptet ”att sluta på topp” verkar dessutom främmande för Scorpions, som enligt den logiken borde ha kastat in handduken för längesen.
Men de lyckas däremot skjuta upp sitt ”bäst före”-datum med hjälp av en förnyad kampvilja. Troligtvis har Mikkey Dee haft ett finger med i spelet.
Det är kanske inte hållbart på sikt, men det väcker en strimma av hopp.
Jag drar därför en lättnadens suck när jag noterar godkänt i protokollet.

Lördag 25/11 spelar Scorpions på Globen i Stockholm.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!