The War On Drugs är musik för manliga musikaffärsbiträden med brustna rockdrömmar. Men de är också ett band för 17-åriga tjejer.
Däri ligger deras storhet.

Hur många gånger har vi dödförklarat rocken? Packat ner våra dammiga Fleetwood Mac-vinyler i en flyttlåda märkt ”Stadsmissionen”, men ångrat oss i farstun? För det kommer ju alltid ett nytt band som vrider den där rocken bara ett kvarts varv åt det ena eller andra hållet och får den att kännas – om inte sprillans – så åtminstone som nånting med ett uns av fräschör.
The War On Drugs har varit det bandet ett tag nu. Den en gång Secretly Canadian-sajnade indie-orkestern gav för tre år sedan ut sitt karriärdefinierande album ”Lost in the dream”, vilket banade vägen för ett storbolagskontrakt. I år kom ambitiösa ”A deeper understandning”, en samling luftiga och imponerande ambienta stycken. The War On Drugs – som började som en Bob Dylan-vurmande vänskap mellan ex-medlemmen Kurt Vile och sångaren Adam Granduciel – är i dag mer eller mindre den senares solotillställning. På Annexet lackar den turné som inleddes i hemstaden Philadelphia i september mot sitt slut, bara två spelningar återstår.
Smakfullt är det första ordet som springer till minne när sextetten äntrar scenen i krispigt ljus. The War On Drugs spelar den typen av musik som ljudtekniker sätter på före soundcheck för att kolla ”grejerna”. Jag ser flera av dessa skäggiga män i publiken. Men jag ser också 17-åriga tjejer.
The War On Drugs bygger sin musik med klassiska ingredienser: Dylan, Dire Straits och Bruce Springsteen. Ibland låter de – faktiskt – som den felande länken mellan Ryan och Bryan Adams. Men hemligheten med Adam Granduciels & Co är att de tar exakt rätt mängd av varje ingrediens, ner till minsta kryddmått.
Det är egentligen anmärkningsvärt att de kommer undan med bandanor på basisthuvuden, The Band-saxofoner och rockistiska floskler som ”It’s wild to be this far from home”. Men som vanligt i fallet med lyckad rock bygger det på en genuin kärlek till genren. Adam Granduciel verkar helt och hållet uppslukad i sitt eget universum. Hans musik utspelar sig i en sömnfattig dimma där på scenen. Ansiktet går sällan att skönja bakom hans yviga man. Inte heller enskilda textrader sticker ut. The War On Drugs är mer känsla än de enskilt stora stundernas band. Därför är de något så sällsynt som ett modernt rockband. Deras låtar gör sig perfekt på spellistor döpta efter sinnesstämningar.
Frontmannen har också en i sammanhanget befriande icke-attityd. Hans scenpersona präglas av en introspektiv kutryggighet som kommer med ett halvt livs vägran att gå till gymmet och i stället sitta på kammaren, lutad över en gitarr och stångas med sin ångest.
Det är också musikens introverta kvalitéer som gör den så fin. Under tredje låten ”Pain” – en av bandets bästa – ställer jag mig längst fram. Där blir jag kvar resten av konserten. Även en och en halv meter från högtalarna låter musiken märkligt mjuk och välkomnande. Jag tänker framför allt på ”Knocked down” med sitt ensliga Wurlitzer-piano, det instrumentala partiet i ”Red eyes” som liksom svävar ovan jord och elvaminutershymnen ”Thinking of a place”, som en lovsång till sångarens egen, inre kammare.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!