HIPHOP ”Skottpengar på Rick Rubin.”
”När fan ska Rick Rubin lämna Eminem i fred?”
”Kan inte Rick Rubin dra tillbaka till jävla 80-talet och sluta förstöra Eminems skivor, för helvete.”
När ”Revival” läckte under Sveriges sista Luciatåg i onsdags hann det inte gå många minuter innan fansen ville stoppa producenten Rick Rubin i en giljotin.
Jag kan förstå kritiken.
Rubin är känd för att lyckas få rock- och countryartister att låta bättre. Men här får han en av världens bästa rappare att låta… för jävligt.
De sunkiga rockriffen är en kreativ tvångströja. Det som lät innovativt på 80-talet, mötet mellan rock och hiphop, känns bara omdömeslöst drygt 30 år senare.
”Heat” innehåller en sampling från filmen ”Boogie nights”, den när porrstjärnan Dirk Diggler sitter i studion och försöker bli rockstjärna.
Är resultatet sämre än Kid Rock? Ja. Är det nästan lika kasst som Limp Bizkit? Hell, yeah.
Rick Rubin-effekten är om möjligt ännu värre i ”Remind me”. Inget fel på Joan Jett, men att blanda in ”I love rock and roll” i mixen är som att trycka ut en tub Kalles Kaviar i en dry martini – smaklökarna tar permanent semester.
Det finns minst sagt fler frågetecken.
Varför får Pink gapa en bombatisk dussinrefräng i ”Need me”? Och vem ska egentligen vara förolämpad efter ”Offended” – Eminem eller den som lyssnar?
Framför allt innehåller skivan 19 spår och är över 78 minuter lång. Det är ett akut fall av låtövervikt. I min enfald trodde jag att sånt dog med cd-skivan, men jag hade tyvärr fel. Hälften hade varit nog.
Om Eminem hade valt bort i stället för att lägga till skulle den tredje delen i albumserien som började med ”Relapse” och ”Recovery” ha blivit betydligt mer intressant.
Man får skapa en egen och kortare spellista av ”Revival” där bland annat duetten med Alicia Keys i ”Like home” ingår. På ett sätt kan hiphopballaden vara ett försök att bygga en högre skykrapa än ”Empire state of mind” med Jay-Z.
Men Eminem använder en ännu större pensel. Skaftet når upp till utsiktsdäcket på Empire State Building. ”Like home” är en kampsång för Amerikas blå stater. Kikarsiktet ställs in på Donald Trump. Förutom att Eminem drar paralleller till Adolf Hitler, vilket är allt annat än anpassat för bästa sändningstid i nationell tv i USA, känns det som att ”Like home” har skrivits med nästa Super Bowl i åtanke.
Eminem är bitvis lysande och passionerad när han attackerar sitt delade land. Men de mest personliga stunderna framkallar fortfarande de största rysningarna.
I ”Bad husband” öppnar han för en kort stund dagboken igen. Över ett ödesmättat piano och smattrande slagverk riktar han vartenda ord till ex-frun Kimberly Anne Scott, en relation som fortfarande jagar honom. I versen där han lyssnar på ”Mockingbird” står allt stilla. Syret tar nästan slut i rummet när Eminem saktar in och skjuter i väg två eller tre ord i taget för att beskriva allvaret och frustrationen.
Det är, efter alla dessa år av offentlig vrede och ilska, en självkritisk ursäkt.
Sedan har vi Ed Sheeran. Det märkliga är inte att han medverkar på ”Revival” utan att låten ”River” faktiskt fungerar.
Ed gör vad Dido gjorde för ”Stan” eller vad Rihanna gjorde för ”The monster”.
Det är hitsingeln som kan sälja in ”Revival” – en skiva som åker nöjesattraktionen Fritt fall mellan det briljanta och skräp – till strömmade topplistor.
För ungefär 17 år sedan blev man utmattad av Eminems hypnotiska talang. Ett tag förändrade varenda låt spelplanen.
I dag blir man utbränd av att gräva fram guldet som trots allt finns där någonstans i det mörka och kaotiska.
Att klippa sig fram genom Rick Rubins skägg är dock bara det första hindret.

LÄS OCKSÅ: Lysande ångest med Eminem och Beyoncé – recension av singeln ”Walk on water”
LÄS OCKSÅ: Eminem är både rockbuskis och lysande
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!