Steenkakan: Björn Skifs firar 50 år på skiva med gedigen box
avBjörn Skifs
Every bit of my life 1967-2017
Parlophone/Warner
POP Björn Skifs och hans dåvarande band Blåblus hade en lång Sverige-turné inbokad när deras ”Hooked on a feeling” gick in som etta på USA-listan 1974.
”Kom hit, kom hit” ropade det amerikanska skivbolagskontoret men Skifs ville inte ställa in en hel sommar i svenska folkparker.
Just det verkar han möjligen lite ångerfull över när han nu ser tillbaka på 50 år som skivartist.
I övrigt viftar han bort alla dem som genom åren tyckt att han har varit för yvig och inkonsekvent i sina karriärval. Istället för att fokusera på att vara landets främsta blue eyed soul-röst har han gjort musikaler, shower, julkalendrar och filmer, sjungit visor och svenska evergreens, vunnit melodifestivalen och programlett ”Kryzz”. Med mera, med mera.
Ingen kan säga annat än att det har gått exceptionellt bra.
Men 70-åringen skriver själv i introt till den här boxen att om han bara får sätta en titel på visitkortet så är det sångare. Och samlar ihop i princip allt han någonsin spelat in på 24 cd. Samtliga studioalbum från starten med Vansbro-combon Slam Creepers’ via soloplattorna och albumen med banden Blåblus och Zkiffz paketerade i replika-versioner av vinylomslagen. Dessutom fyra skivor med singlar, b-sidor, outtakes, ledmotivet till ”Macken” och en massa annat. Plus gedigna intervjuer med Skifs och hans producenter om varje skiva av journalisten Anders Lundquist.
Vi har att göra med en betydande del av modern svensk pop- och underhållningshistoria, som i samlad form dessutom blir ett slags spegel av popmusikens utveckling.
Skifs har tyckt om att följa med sin tid, på gott och ont.
Att lyssna igenom de tidiga skivorna är ofta att häpna. När Slam Creepers’ mixar ihop amerikanska soulstänkare som ”Ride your pony”, ”See saw” och ”Cool jerk” i ”Barefootin’ medley” känns det närmast ofattbart att ett band från Dalarna kunde skaka fram den sortens hetta och sväng 1967. Till skillnad från många andra svenska sångare på den tiden sjöng Skifs dessutom med bra engelskt uttal och som att han de facto förstod vad låtarna handlade om.
Även de tidiga soloskivorna är fyllda av tidlösa coverval. Inte minst 1971 års ”Opopoppa”, med låtar från radioprogrammet med samma namn. Skifs tolkade varje vecka aktuella hits ihop med Lasse Samuelssons Dynamite Brass som samlades på ett album. Lyssna på en rökare som ”Resurrection shuffle”. Eller Leon Russell-tolkningen ”A song for you” från albumet ”Pinewood rally” två år senare. Väldigt mycket mer än ”bra för att vara svenskt”.
70-talsalbumen som Skifs gjorde med producenten och parhästen Bengt Palmers präglas också av en befriande lekfullhet som knappt går att föreställa sig på en kommersiellt menad popskiva i dag. Låtar på engelska och svenska blandas, ömsint Burt Bacharach-orkestrerad pop varvas med en jönsig blues om en cykelpump.
Skivor som ”Out of the blue” och ”Schiffz!” sitter för evigt inristade i hjärnbarken då de var några av de allra första jag hörde som nyblivet popfan i fem-sexårsåldern. Med vuxna öron och rätt många tusen album senare slås jag av hur hantverksskicklig och egensinnig pop det alltjämt ofta är.
På 80-talet lockades Skifs som så många alldeles för långt in i den tidens maskinella sound och gav emellanåt sin spelevinkiga sida lite väl stort spelrum. Det blev ”Boys will be boys”, ”Vild och vacker”, ”Kaos i kabyssen” och på det hela taget en hel del sämre åldrad musik.
Efter 13 tysta år på skiva återvände han 2001 med ”Back on track” och ett mognare Skifs-sound. Sedan dess har han hållit sig på den vägen, mest lyckat på den tilltalande souliga Jörgen Elofsson-produktionen ”Break the spell” från 2011.
Jag hoppas fortfarande på en lite djärvare, tillbaka till rötterna-märgig skiva från Skifs. En sådan skulle kunna bli fantastisk med all erfarenhet som nu finns i den där unika rösten.
Men i väntan på den kan jag inte annat än att applådera den här lådan. I sin passion och detaljkänsla håller den internationell klass, och som samlad musikalisk gärning hör Björn Skifs diskografi tveklöst till de starkaste i Sverige.
BÄSTA SPÅR: Vid sidan av de välkända klassikerna är några höjdpunkter vemodssouliga ”(You’ve got to) Tell it like it is” (”Out of the blue” 1974), rockstänkaren ”Lack of courage” (”Split vision” 1979) och Rolling Stones-covern ”Mitt liv blev musik” (”Under my thumb” med betydligt snällare text, ”Blåblus” 1972).
VISSTE DU ATT… När Skifs och Palmers 1975 skulle göra en översättning av den amerikanska musikalhiten ”Ease on down the road” ville de ha en svensk refräng som lät ungefär likadant. Det blev ”Ni som kan ro”. Nåt slags briljans i det ändå.
LYSSNA OCKSÅ PÅ: Ray Charles, Little Richard, Leon Russell, Nina Simone, Stevie Winwood, Rod Stewart, Procul Harum, Joni Mitchell, Chicago och Bryan Adams. Stora Skifs-influenser allihop.
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS FLER STEENKAKOR HÄR!
Spotify-länk till Björn Skifs artistsida.