Vad Hacke Hackspett har med metal att göra?
Spontansvaret: ingenting.
Enligt Opeth: mer än en kan tro.

Precis som det finns en musikaliskt superseriös sida av Opeth finns det också en som rider på Mikael Åkerfeldts humör.
En bra kväll har han ett mellansnack som balanserar smidigt på gränsen mellan avslappnat nonsens och Stockholmsstöddiga provokationer. En mindre rimlig afton faller humorförsöken mindre väl ut.
Europa-premiären på kvintettens höstturné, tillika den enda spelningen i Sverige i år, är lyckligtvis ett exempel på det förstnämnda.
Mellan tungt koncentrerade och som vanligt klanderfritt framförda stycken som ”The drapery falls” och ”The grand conjuration” får vi historien om hur Sveriges ornitologiska förening har stört trummisen Martin Axrots lantliga lugn då han upptäckt en vitryggig hackspett i området. Åkerfeldts utnämner upprepade gånger Göteborg till ”Sveriges anus” och luftar även avspända anekdoter om studioinspelningar och bandets nu aktuella scenshow (”den är svindyr”).
Det skänker nöjsamma andningspauser i en repertoar som är av det mer gastkramande slaget. För när ”Ghost of perdition” får ta plats som andra nummer och läggas skavfötter med ”Demons of the fall” blir det spöklikt bra. Och även om mittenpartiet – med de lugnare ”Face of Melinda”, ”In my time of need” och ”Will o the wisp” – sänker temperamentet under en aningen för lång stund är finalen och extranumret ”Deliverance” just en sån förlösning som gör att Annexets väggar tycks vilja krypa inåt mitten.
Inte ens en vitryggig Hacke Hackspett hade kunnat picka hål på det.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!

LÄS MER:
• Recension av skivan ”Sorceress”
• Opeth som förband till Iron Maiden på Ullevi
• Opeth på Konserthuset i Stockholm