POP The Weeknd och Frank Ocean startade på exakt samma punkt. Vårtvintern 2011 gav de med en månads mellanrum ut sina respektive debutmixtapes ”House of balloons” och ”Nostalgia, ultra”, båda mer eller mindre gömda bakom suddig internet-r’n’b-estetik.
Sedan dess har artisterna gjort väsensskilda vägval. The Weeknd har – via Ariana Grande-gästspel och Max Martin-samarbeten – följt skylten med den versala texten ”BILLBOARD”. Ocean har valt motsatsen; att rata Grammygalan, släppa gratis t-shirts och vid vägs ände utöva slöjd till tonerna av tysk konstmusik på det visuella albumet ”Endless”.
Nu har turen kommit till The Weeknd och ”Starboy”. På Toronto-sångarens tredje storbolagsalbum finns ingenting kvar av artisten vi först mötte på ”House of balloons”, förutom möjligen texterna, som fortfarande kretsar kring att vakna upp bredvid tjejer man inte vet namnet på och känna sig sorgsen.
Allting på ”Starboy” signalerar biz. De versala låttitlarna – ”PARTY MONSTER”! ”ROCKIN’”! ”ATTENTION!” – de mastiga produktionerna och den övertydliga estetiken. The Weeknd vill till varje pris vara en stjärnpojke. Inget fel i det. Gudarna ska veta att jag älskar massor av musik med popstjärnor. Men musikens avsändare får aldrig gå förlorad på vägen.
Påhejad av Daft Punk – The Weeknds egen Quincy Jones – gör han allt för att förvalta arvet efter Michael Jackson. Han gör det lysande. På den svårt nostalgiska ”I feel it coming” låter han som en karbonkopia av sin stora idol. Och titelspåret ”Starboy” är – med sitt oemotståndliga ”Dangerous”-beat – en rätt mördande poplåt. Här hörs även ekon från The Smiths, Prince, Talking Heads och David Bowie.
Två trevliga gäster lyfter sina spår. Lana Del Rey kommer in och äger en kort sekund i ”Stargirl interlude” och tillsammans med Kendrick Lamar bryter The Weeknd faktiskt ny mark över ett rockigt beat i ”Sidewalks”. Men nummer som singeln ”False alarm” och Max Martin-samarbetet ”Rockin’” låter däremot som den jobbigaste killen i klassen, han som gör precis vad som helst för lite uppmärksamhet. Resultatet är ett våldsamt ojämnt album över 18 spår, där skivans fillers göms bakom feta beats.
The Weeknd anno 2016 är faktiskt bäst som en MJ för sin generation. Samtidigt är det frustrerande att han nöjer sig med pastisch. Jag kan inte låta bli att undra hur det låtit om Abel Tesfaye valt att göra personlig musik? Med ”Starboy” i öronen funderar jag på vem The Weeknd är bakom sin Puma-sponsrade popstjärnepersona. Ironiskt nog känns han mer anonym nu än när han först dök upp på hemliga Youtube-klipp, bakom de två bokstäverna ”XO”.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!