Förra året gick det rejält uppåt i karriären för popduon Avantgardet. Debutalbumet ”För många dyra skor och döda ögon” fick fin kritik. Konserterna gillades också av både fans och media.
Redan ett år efter debuten, i mars, släpps album nummer två – ”På östkusten intet nytt”. Hur det låter? Det kan du läsa mer om i den exklusiva intervjun med sångaren Rasmus Arvidsson nedan.
En ledtråd är att Jocke Åhlund (från Teddybears och Les Big Byrd, producent åt Håkan Hellström med flera) producerar plattan. En annan ledtråd är att första singeln ”Fårskinnstearaway (02.55)” – en hyllning till Pete Doherty – låter som i videopremiären nedan och gästas av Åhlund.
Varsågod för Avantgardets försök att skildra känslan på den ”legendariska och ökända nattbussen 131 mellan Kalmar och Nybro”!

Hej Rasmus! Hur har Avantgardets känslor gått inför premiären?

– Det handlar fortsatt om att jobba hårt med den fantastiska skivan vi gjort tillsammans med Jocke. För även om 2016 har varit helt osannolikt vackert har vi inga planer på att 2017 ska bli annorlunda, och då är det bara att kavla upp ärmarna. Men också för att det är just hårt jobb som håller mig, mina känslor och min harmoni någorlunda i balans.

Vad betyder ”Fårskinnstearaway (02.55)” för dig?

­– Det starkaste minnet jag alltid kommer att ha kring den låten är när jag hade jobbat första dagen med Jocke i studion och fick med mig en tidig version av låten hem. Några minuter senare satt jag och grät på McDonalds på Götgatan, när jag hörde Jockes stämmor tillsammans med mina egna.

Hur uppstod ordet fårskinnstearaway?

– Det är en hyllning till Pete Doherty. Han har skrivit en fantastisk låt som heter ”Sheepskin tearaway”. Jag lånar och översätter aldrig ett enda ord till mina texter, så därför passar jag på att hylla mina förebilder i titlar ibland. Pete Doherty har alltid varit en stor förebild i hur han skildrar personer i samhällets periferi. Om det inte vore för hans tabloidkompatibla drag utanför musiken hade han varit en av våra absolut största och mest erkända kontemporära låtskrivare.

Varför tog ni med siffran i titeln?

– Patrik hade döpt låten till det i en tidig demoversion. 02.55 är kanske det mest dynamiska och explosiva klockslag som finns. Hopp om efterfest eller förtvivlan över att man ska behöva gå och lägga sig ensam och svetta sig igenom natten med kaninögonen spända i taket.

Vilken var tanken bakom videon? Vad ville ni förmedla?

– Vi ville förmedla Patriks och mina upplevelser av det kulturella utbud som präglade vår uppväxt och det nattliv som vi kanske motvilligt tvingades vara en del av. Nattbussen som går från Kalmar till Nybro kan det skrivas tusen sånger om. Eller kanske räcker det med bara en. Däremot psyk- och missbruksvården, som även skildras i videon, får det aldrig sluta skrivas om.

Hur var er relation till Jocke Åhlund före samarbetet?

­– Min relation till Jocke har väl varit liknande den jag hade till alkohol tidigare. En ohälsosam och ensidig kärlekshistoria. De två skivorna han gjorde med Håkan är det bästa som någonsin gjorts, inte bara på svenska, utan i världshistorien. Jocke är den hårdast arbetande personen jag känner och jag tror bland mycket annat att det är därför vi trivs så bra tillsammans i studion. Det här är hans skiva minst lika mycket som vår.

Hur kom det sig att han blev er albumproducent?

– Tillsammans med Björn Olsson är Jocke den som har skrivit soundtracket till hela mitt liv. Och Jocke är på ett sätt som ingen annan producent delaktig i skapandeprocessen. Han spelar klaviatur, trummor och bas tillsammans med en massa instrument som jag aldrig ens har sett tidigare. Och så sjunger han fantastiskt fint. Och för mig är han även en av de bästa gitarristerna jag någonsin hört.

Berätta om en händelse i studion!

– Bland annat dansade jag så mycket till ett riff som Jocke kom på i studion att jag råkade dansa sönder hans lyxigaste och dyraste mikrofon. Så det blir kämpigt att försöka hamna på plus med skivan, inte bara för att vi gör den helt indie utan bolag i ryggen.

Hur hörs han på kommande skivan?

– Första skivan spelade Patrik och jag in från grunden hemma i Nybro. Den här gången gjorde vi visserligen demos på samma sätt, men själva slutprodukten har Jocke varit med och byggt upp från grunden. Dessutom är han en mästare på att plocka fram pop och melodier ur låtar som andra kanske skulle förkasta eller bara fnysa åt. Om man gillar det Jocke har gjort tidigare med exempelvis Caesars och Håkan och om man gillade vår första skiva så kommer man att älska det här.

Är Jocke Åhlund en idol för er? Jag tänker på affischen.

– För tillfället är han nog mest som en storebror och bästa vän. Och visst idoliserar man storebröder även om det är lite ovanligt att ha dem hängandes på väggen. Men Jocke borde nog vara allas idol, även de som inte är intresserade av musik. Jag skulle framför allt hoppas att alla makthavare, politiker och företagsledare skulle ha honom som ledstjärna. All ondska i världen skulle försvinna på två sekunder.

Idol, indeed …

Hur kom ni fram till att det skulle bli en featuring?

­– Jag ser den här skivan lika mycket som Jockes som vår, och därför är det självklart att det ska synas tydligt. Det är väldigt viktigt för mig att dela med mig av all eventuell uppmärksamhet. Det är ett samspel både i studion och efteråt, när musiken möter publiken. Exempelvis när man spelar live ser jag det som olagligt att inte dela med sig av precis allt till publiken. Utan alla som lyssnar finns det ju ingen scen att stå på. Jag har alltid sett på Avantgardet som ett stort paraply där alla som vill vara med ska ha en tydlig plats.

Det verkar som att Åhlund är ett fan av er. Han säger att ni ger röst åt samhällets utsatta genom ”en högst personlig historia”. Hur känns det?

­– Det går uppenbarligen en rät linje mellan Jockes kompetens i studion och hans analytiska förmåga. Och på tal om analytisk förmåga så är det just som någon form av analytiker eller samhällskommentator jag främst ser mig själv och mina texter. Jag skriver om och som mig själv men för alla som inte har någon röst eller förmåga att uttrycka sig. Som med det mesta andra i den här inverterade världen så är det ju de som har sämst förutsättningar att göra sig hörda som förtjänar att höras mest. Och tvärtom.

Håller du med om att det är vad Avantgardet gör?

– Absolut är det ett drömscenario och en vision. Vidare är målet att förhoppningsvis göra musik-Sverige till en lite bättre plats. Lyckas man med det, har man definitivt möjligheter att även göra samhället till en bättre plats. Om man lyckas återskapa den roll inom kulturen som musiken förtjänar så tar vi oss bort från enhitstänk och cynism. Målet är att folk som älskar musik ska kunna konsumera och intressera sig för den på ett sätt som gjordes förr, då det var på liv och död, som det alltid har varit för oss.

”Det luktar som juli vid akutpsyk, när ingen kom och hämtade mig”… är det självupplevt?

– Precis som allt jag alltid skriver är även det hämtat från minnesbanken, ja. Jag har aldrig skrivit ett enda ord som inte är till hundra procent självupplevt.

Hur ser du tillbaka på händelsen nu? Vad händer när du sjunger om det?

– När man som jag undantagslöst framför saker med hjärtat utanpå står man och svajar en hel del oavsett åt vilket håll det blåser. Men det gör inte lika ont om man blåser omkull eftersom man gör det med rak rygg. De jobbigaste låtarna att sjunga är de som blickar tillbaka och till viss mån bejakar det eskapistiska liv jag levde tidigare. Samtidigt som de låtarna som kanske kan verka tunga, som behandlar överdoser, skärsår i armarna och ambulansfärder, är de låtarna som nästan ger mig mest styrka eftersom de ju handlar om att bryta sig fri och ta sig bort från destruktivitet.

Vad lovar ni livepubliken i år?

– Vi hoppas att det fantastiska första liveåret kan följas upp och bli ännu större och intensivare. Man får aldrig glömma bort att utan fansen så hade det varit svårt att stå på scen och spela överhuvudtaget. Men vi ger alltid som mest vid de eventuella tillfällen då det ekar tomt i lokalen. Vi har alltid sagt att målet med varje spelning är att den aldrig ska vara den andra lik, något som kommer att bli ännu enklare när vi har dubbelt så många låtar att variera med.

När släpps plattan?

– Exakt ett år efter debuten. Så i mars är det dags att spänna fast säkerhetsbältet igen.

Hur ser livet ut fram till dess?

– För egen del ser det ut som alltid annars. Jag jobbar ungefär tolv om dagen, sju dagar i veckan. Förutom det ska jag verkligen försöka gå och se den nya Bamse-filmen på bio. Där kan man snacka om idol, förresten, Bamse.

LÄS OCKSÅ: ”Helt otroligt att gå på upp scen nykter för första gången” – Avantgardet-sångaren Rasmus Arvidsson om livet efter missbruket