ROCK Lita aldrig på människor som säger att de inte ångrar någonting i sina liv.
Lita inte heller på folk som inte vågar vara sentimentala.
Jag tror att de ljuger och poserar, inte minst för sig själva.
Har de inga minnen som gör ont? Har de inga upplevelser som har varit en supernova av champagne, om så bara för några korta minuter? Har de levt eller bara låtsats? Har de aldrig skakat av ångest? Har de någonsin varit kära?
Bortsett från musiken påminner de två senaste singlarna med Henrik Berggren, ”To my brother, Johnny” och ”Run, Andy, run”, om Don Henleys svartvita video till singeln ”The boys of summer”. Berggren är äldre och sorgsnare men fortsätter framåt, det är den enda vägen att gå. Vi vet det, alla vet.
Precis som Don Henley kan han ändå inte låta bli att titta sig över axeln och se tillbaka. Genom att minnas den man var, och alla livsviktiga personer som i värsta fall inte finns kvar, kan man kanske också förstå sig själv bättre.
”Run, Andy, run” handlar om Anders Göthberg, en gång gitarrist i Broder Daniel. Egentligen räcker det att singeln släpps på dagen nio år efter att Anders Göthberg dog. Det finns inte så mycket mer att säga.
Omslaget visar en påstruken festbild på en yngre Berggren, en yngre Göthberg och en tidlös ölburk. Det finns som sagt inte så mycket mer att säga.
”Run, Andy, run” kunde ha blivit en tung sorgesång, i stället är låten en ledsen triumf.
Det känns som att Henrik Berggren klipper ut orden från sina mest älskade och oskuldsfulla poplåtar eller filmer, de där som förhoppningsvis knäcker dig i tonåren och som du aldrig riktigt kommer över. I vissa fall byter han bara ut namnen i klassikernas mer kända texter och scener mot Andy.
”By the schoolyard where we used to meet.” ”Make it count.” ”So long, suckers.” Hard like diamonds.” ”Forever young.” ”Don’t look back.”
Med någon annan artist hade det säkert blivit fånigt. Men inte med Henrik Berggren. Det låter fortfarande som om han precis har lärt sig texten. Bandet har i sin tur just upptäckt Ronnie Spector. Här försöker de att spela ett av hennes mer bortglömda solospår för första gången i replokalen.
I Broder Daniel försökte Berggren falla med huvudet högt och hinna göra någonting vackert av skiten omkring sig, en dröm för vackra förlorare. Och på ”Run, Andy, run” hyllar Berggren sin klasskamrat och vän genom att försöka drömma honom till liv igen.
Men slutet är inte lyckligt, det är ett hårt och kallt uppvaknande:

”Push on clear
You’ll be wasted here
But we’ll never know now
You’ll never grow old now
Time’s lost its hold now
Forever done
Forever young”

När låten tonar ut efter fem minuter måste jag sitta tyst ett tag.
Sedan lyssnar jag igen.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!