Att se John Mayer utöva sin rock i asymmetriska byxor värda en smärre bostadsrätt på Södermalm är som att se George Clooney dricka en cappuccino. Det är nästan för perfekt.
Men – och det här är helt avgörande – hjärtat får alltid vara med.

John Mayer får ofta exemplifiera den vitaste och tristaste rocken. I nya Netflix-serien ”Dear white people” liknas en karaktärs extremt vita dejtinghistorik till exempel vid publiken på en John Mayer-konsert. Efter en snabb titt ut över Globen är jag inte i position att protestera. Men om man bara beskriver den 39-årige och sjufaldigt Grammy-belönade artisten som Connecticuts Tomas Ledin missar man några viktiga poänger: att John Mayer skriver sina sånger med en bluesgitarrists perspektiv. Att hans låtar i kväll tar långa, snygga jazzomvägar. Och att Mayer är en strålande soulsångare – som i extranumret ”You’re gonna live forever in me” framförd ensam vid ett piano – snuddar vid samarbetspartnern Frank Ocean.
Efter att ha flyttat till Montana, slutat klippa sig och gjort Laurel Canyon-rock över två jättefina, men svagt säljande album, återvänder John Mayer nu till Sverige med storbudget-skivan ”The search for everything”, som påminner mer om den poppiga ”Continuum” från 2006.
I yrvaken frisyr, fyra millimeters skäggstubb och – vad som blivit regel hos tiotalets största artister – sin egen merch på överkroppen, är han på skojfriskt humör och skämtar med publiken mellan sina fjäderlätta soulsånger om hjärtesorgen efter separationen med exflickvännen Katy Perry, som ”The search for everything” kretsar kring.
Mayer använder sin röst och sin gitarr på samma sätt; han sjunger och spelar bara när det verkligen behövs. Varje frasering, varje ton, har ett högre syfte. Ofta lutar han sig bara mot bandets perfekta sväng. Om du är allergisk mot så kallad musikalisk feeling är en John Mayer-konsert ingenting för dig. Det är nästan provocerande snyggt och bra. Musiken är snygg. Bandet är snyggt. Och John Mayer – ja, han är snyggast av dem alla. Men det finns ju ett riktigt, ofta sorgset, hjärta där bakom den långärmade turnétröjan och alla halsbanden.
Särkilt i konsertens andra, akustiska kapitel när Mayer sjunger några av sina finaste ballader mot en fond av fallande, rosa löv från tecknade körsbärsträd och en liten, romantisk bro som scenrekvisita. Supercheesy och superfint. När hans magiska version av Tom Pettys ”Free fallin’” går över i James Blakes ”The Wilhelm scream” skriver han ett litet manifest över sitt alltjämt underskattade artisteri.

LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!