Tom Petty var en av de sista stora rockhjältarna.
Men han var också en av de första ur sin generation som lät en tjej sätta sig i bilen för att jaga den amerikanska drömmen.
1955 satt Little Richard någonstans i USA och lyssnade på tåget som passerade utanför.
Efteråt satte han sig vid pianot och försökte fånga tågets rytm och uppfann rockmusiken.
20 år senare satt i sin tur Tom Petty, en vit slyngel från Gainesville i Florida, och lyssnade på motorvägen utanför lägenheten i Encino i Kalifornien och uppfann rocken igen.
Orden och ackorden ramlade snabbt ut ur honom:
”Well, she was an American girl, raised on promises…”
Karaktären som Tom Petty beskrev i ”American girl” skulle ständigt återkomma i hans musik. Småstadsmänniskan som fantiserar om något annat därute, det där livet som måste vara större och bättre. Hon som ger sig av och springer efter en dröm och går vilse.
Hon eller han finns även i ”Free fallin’”, ”Rebels”, ”Runnin’ down a dream”, ”Refugee” och ”Southern accents”, andra hits och låtar som Petty skrev senare. Och han är definitivt den stora stjärnan i ”Into the great wide open”, där Johnny Depp passande nog spelade huvudrollen som den olyckliga rebellen i musikvideon på MTV.
När Tom Petty dog i tisdags loggade Bruce Springsteen in på Twitter och kallade honom för en förlorad bror.
Och Tom och Bruce var varandras spegelbilder.
Båda två växte upp i amerikanska småhålor. Båda två hade komplicerade relationer med sina fäder – Springsteens far övergav honom och Pettys pappa misshandlade honom brutalt.
Båda två romantiserade rockmusiken och såg den som en frälsning och utväg. Båda två bildade kompband, The Heartbreakers och The E Street Band, som nästan blev lika kända som sina frontfigurer. Båda två sjöng om människor och outsiders från arbetarklassen, de där som alltid är fel var de än bor och hur framgångsrika de än blir. Båda två lät ofta bättre live än på skiva. Båda älskade popmelodier på radion. Båda två förvaltade mer än förnyade en gammal rocktradition från 60-talet.
Och båda två hade en vapendragare och sidekick bredvid sig. Länge gick det inte att föreställa sig en Bruce Springsteen utan saxofonisten Clarence Clemons. Och det går inte att tänka på Tom Petty utan att se Mike Campbell till höger om honom – en av rockhistoriens mest smakfulla och underskattade sologitarrister.
Tom Petty är, precis som Prince och David Bowie, ett av de största manliga fundamenten bakom allt vi lyssnar på i dag. När Taylor Swift kommenterade Tom Pettys död lyfte hon fram hans ”komplexa enkelhet”. Han kunde sjunga om tunga och komplicerade ämnen men det fanns alltid en hook eller melodi som alla kunde känna igen.
Att försöka skriva en värdig runa om Tom Petty är omöjligt. Orden blir antingen för stora eller för små.
Men när jag fick höra att Tom Petty hade drabbats av hjärtstillestånd satt jag tillsammans med en vän under ett träd i Central Park i New York och pustade ut efter en lång natt framför en jukebox i East Village.
Jag tänkte mer än jag orkade prata. Framför allt började ”American girl” att ringa i huvudet.
Den tolvsträngade explosionen, löftet och drömmen om något annat, något större. Hur hade mitt eget liv sett ut om jag inte hade upptäckt ”American girl” och Tom Petty någon gång för mycket länge sedan? Hade jag någonsin själv flyttat och flytt?
Jag tror och hoppas att många frågade sig samma sak den andra oktober 2017. Och för Tom Petty var ”American girl” i slutändan hoppfull:
”Tjejen letade efter styrkan att gå vidare – och hon hittade den.”
”American girl” kan framför allt ha handlat om honom själv.
”Oh yeah… alright… take it easy, baby… make it last all night…”

LÄS MER – SPELLISTA MED TOM PETTYS BORTGLÖMDA SPÅR!